Vi måste också riva ner den infrastruktur som håller det hedersrelaterade våldet och förtrycket under armarna, skriver Jonas Lundgren, vänsterpartist, i en replik.
I Dagens Arena bemöter Ung Vänsters ordförande Hanna Cederin på ett effektivt sätt Nalin Pekguls inlägg om hedersförtryck.
Hanna Cederin har rätt i en del av vad hon skriver. Jag är, precis som hon, övertygad om att frågan om hedersrelaterat våld och förtryck bäst bemöts av en progressiv antirasistisk vänster. Samtidigt leder den åsikten oss till olika slutsatser.
Enighet över blockgränsen om problemets art och allvar är ett stort problem, enligt skribenten. Hon kallar det för en ohelig allians. Jag tror snarast att enigheten över blockgränsen sträcker sig just dit, till enighet om allvaret i frågan snarare än lösningarna på problemet. Där hamnar nog vänster och höger i olika slutsatser.
Men om vi antar att vi och exempelvis Liberalerna skulle hamna i samma slutsats, exempelvis att religiösa friskolor bör förbjudas, är det då ett problem? Inte kan väl slutsatsen bli att om ett parti tycker lika som oss i en fråga ska det resultera i att vi släpper den åsikten? Det vore rent effektsökeri, ett menlöst positionerande.
Ett annat problem med Hanna Cederins resonemang är att hon får det att framstå som att vi som varit kritiska mot Vänsterpartiets strategi skulle anse att antirasism står i motsättning till arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Jag skulle vilja hävda motsatsen. För mig handlar debatten snarast om hur man tolkar begreppet antirasism. Ryms det inom det begreppet att arbeta för vissa »grupprättigheter«? Ryms det att visa större förståelse för exempelvis kvinnoförtryck, könssegregation eller liknande beroende på vem som utövar det? Jag vill mena att svaret är nej.
Jag har också tolkat debatten som att vi, för dem upplever jag mig tillhöra, som Hanna Cederin polemiserar mot, har tolkat den kulturrelativistiska argumentation vi sett från andra sidan som ett avsteg från antirasismen.
Jag tror att vi måste akta oss för att komma med pekpinnar och svepande anklagelser och generaliseringar, vilket jag menar att båda sidor i debatten stundtals gjort dig skyldiga till. De som gynnas minst av dessa rallarsvingar är de vi från båda sidor säger oss värna, människor som lever i en hederskontext.
Den fälla jag menar att Hanna Cederin trampar i är att säga att lösningarna finns hos vänstern och sedan enbart peka mot en stark välfärdsstat. Självklart är det en central komponent. Men det är inte hela svaret.
Vi måste också riva ner den infrastruktur som håller det hedersrelaterade våldet och förtrycket under armarna. Det handlar om att se över stödet till trossamfunden, förbjuda religiösa friskolor, satsa på att bromsa trenden av könssegregation där det inte finns pedagogiska motiv och stärka stödet till kvinnojourerna.
Jonas Lundgren, vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
