Globaliseringen tycks inte hota Sverige som ledande innovationsnation. Men hur ska vi förhålla oss till att det har blivit svårare att kläcka produktiva idéer?

Under 1980-talet flyttade fokus i tillväxtdebatten. Den neoklassiska teori som hade dominerat världsbilden sedan 1950-talet utmanades då av den endogena tillväxtteorin. Skälet till detta skifte har sin grund i missnöjet med att den neoklassiska teorin inte kan förklara vad som på lång sikt gör att ekonomin växer. Den långsiktiga tillväxten drivs i stället av en residual – totalfaktorproduktiviteten – vars förändring inte kan förklaras av teorin.

Med den endogena teorin togs därför steg i riktning mot att utveckla ett tänkande som faktiskt kunde förklara varför länder blir rikare över tid. Det som då hamnade i fokus var betydelsen av investeringar i humankapital, som i sin tur lägger grunden för snabbare teknisk utveckling och nya innovationer. Den totala faktorproduktiviteten förbättras därför av forskning och utveckling (FoU).

Detta talar för att Sveriges attraktivitet som investeringsland för FoU har förbättrats sedan millennieskiftet

När orsakerna bakom den långsiktiga tillväxten har identifierats blir det naturligt att med politik försöka stimulera den. Det är i ljuset av detta som vi ska förstå senare decenniers politiska fokus på utbildning och kompetensutveckling i allmänhet, och på FoU i synnerhet. Eftersom samhällets avkastning av reformerna i den här riktningen är högre än arbetsgivarnas, finns det goda skäl för politiken att genom en aktiv politik stimulera till mer FoU.

En farhåga som har funnits under lång tid är dock att globaliseringen och det växande utlandsägandet kan bidra till att forskningen lämnar Sverige – och att detta skulle leda till att Sverige förlorar sin internationella topposition över satsningar på FoU.

För någon månad sedan publicerade Tillväxtanalys, regeringens myndighet med uppdraget att utvärdera och analysera statens insatser för hållbar tillväxt, en ny analys av den här ständigt aktuella frågan. Deras utgångspunkt är att en ökad förståelse för vad som driver näringslivets lokalisering av FoU kan bidra till högre tillväxt och fler välbetalda arbeten.

Med vår näringsstruktur är det inte konstigt att en av myndighetens slutsatser är att näringslivets FoU är koncentrerad till några få multinationella – inhemskt eller utländskt ägda – företag. I linje med vad som har hänt i jämförbara länder har andelen av den FoU som de här storbolagen bedriver som utförs i Sverige minskat sedan millennieskiftet. Kina är numera det land i världen som de svenska multinationella företagen, näst efter USA, investerar näst mest av sina FoU-resurser.

Men den här minskningen är mindre än vad den är för samma företags lokalisering av sina anställda. På detta sätt har storföretagens verksamhet i Sverige kommit att inriktas alltmer mot FoU och närliggande verksamheter.

Det som har drivit de här lokaliseringsbesluten av FoU är den höga graden av teknologisk nivå och god tillgång till välutbildad arbetskraft. Varken ingenjörernas löner eller bolagsbeskattningen påverkar däremot besluten om var i världen som FoU:n ska lokaliseras. Kostnadsbesparingar är inte något tungt vägande argument för lokaliseringen av FoU i de rikaste länderna i världen.

Slutsatsen av detta är, enligt Tillväxtanalys, att de multinationella företagens FoU-verksamhet har minskat mindre i Sverige än vad globaliseringen ”borde” ha lett till. Den här hemmamarknadsbiasen har dessutom stärkts över tid. Detta talar för att Sveriges attraktivitet som investeringsland för FoU har förbättrats sedan millennieskiftet. Den här slutsatsen underbyggs även av att det växande utlandsägandet av svenskt näringsliv inte har lett till att FoU-verksamheten lämnar Sverige.

Det här är så klart viktiga inspel till den forsknings- och innovationsproposition som regeringen kommer att lägga fram i slutet av det här året, likväl till den kommande industristrategi som regeringen har aviserat.

Men något som kanske är än mer relevant för regeringens arbete inom detta område är de nya studier som – i strid mot den endogena tillväxtteorin – antyder att FoU-produktiviteten har försämrats över tid. Hur kan det komma sig att det tycks vara svårare att hitta nya idéer i dag än för några decennier sedan? Varför krävs det i dag 18 gånger fler forskare för att upprätthålla Moore’s lag? För att upprätthålla en konstant produktivitetstillväxt måste FoU-resurserna i den rika världens länder fördubblas var trettonde år.

Om detta stämmer: Hur kan det vara möjligt – och vad skulle politiken kunna göra åt det?

Daniel Lind