Att hoppa hage på ett minfält

Ensamhet Enligt Folkhälsomyndigheten upplever fler än var fjärde man i åldern 16 till 29 existentiell ensamhet. I en djupt personlig krönika speglar Egil Sturk sin egen erfarenhet av, och sin väg ur, den ensamheten.

Jag minns en ensam ung kille sitta på sitt pojkrum och fundera. Om kvällarna föreställde han sig ofta med skräckblandad längtan hur framtiden skulle arta sig.

I tanken pendlade han mellan gränslös optimism och bottenlös hopplöshet. Livet, tänkte han ibland, finns någon annanstans, där tankarna kan andas. Men inte här. Inte i denna undernärda jord, där inga rötter kan gro.

Så tänkte han medan natten tätnade. Planeterna rullade ur sina banor och stjärnorna föll handlöst till jorden, och han slöt sina ögon med händerna hårt knutna över bröstet. Som om han var rädd för att hans själ skulle gro vingar och flyga iväg i sömnen.

Polarna gav upp och slutade stå utanför huset och ropa

I drömmen var han lycklig. Där var det sociala samspelet lika självklart som att andas. I det ögonblicket var det allt han ville ha, allt han behövde – en kort respit från en annars kaotisk värld. Ändå kände han sig hemlös i sin egen dröm, där allt var för lätt för att vara sant.

Uppvaknandet var ett knytnävsslag i magen. I verkligheten väntade grabbiga omklädningsrum och stökiga rasthallar. Hans jämnåriga verkade tala ett språk han aldrig hade lärt sig behärska, fyllt med subtila antydningar och underförstådda meningar. Det var en värld utan tydliga regler, och det förbryllade honom. Han hade alla bitar, men hur han än vände och vred på dem kunde han inte få dem att passa i vänskapspusslet.

Det sociala spelet var som att hoppa hage på ett minfält. En avgrund öppnade sig mellan honom och hans omgivning. Han slöt sig inom sig själv, och världen krympte till det som rymdes inom hemmets väggar. Själens vargavinter var midnattssvart. Utsvulten och karg som kalfjäll.

Efter ett tag slutade festinbjudningarna att komma. Messengerchattarna blev glesare. Polarna gav upp och slutade stå utanför huset och ropa. Han saknade inte vänner och kärlek i sitt liv. Tvärtom. Det var inte brist på relationer som plågade honom. Det var något annat. Något djupare.

Det var en känsla av att sitta på livets åskådarläktare. Av att leva i ett förslutet rum fullt med tankar och känslor som bara kunde nå omvärlden genom ett nyckelhål. Av att aldrig på riktigt känna tillhörighet.

I forskningen talar man om detta som emotionell eller existentiell ensamhet. En avsaknad av sammanhang, mening och delaktighet. Att känna sig avskild från livet självt. Att inte ha någon att kunna dela sina innersta tankar och känslor med.

Jag tillhör den grupp som upplever detta i högre utsträckning än övriga ålders- och könskategorier. Enligt statistik från Folkhälsomyndigheten upplever fler än var fjärde man i åldern 16 till 29 existentiell ensamhet. När myndigheten nu ska utveckla en strategi för att förebygga ofrivillig ensamhet är det viktigt att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt den existentiella ensamheten. För det ökar inte bara risken för hjärt- och kärlsjukdomar, depression och demens, utan är också en källa till radikalisering och hat.

Som Hjalmar Söderberg skrev vill man ”bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vilket pris som helst.”

För egen del har den ensamma pojken växt upp och funnit sina sammanhang. Han har vänner han håller kära, och har till och med hittat någon att vara ensam tillsammans med.

Jag kan prata om allt med henne, och hon tjuter till av glädje när jag kommer hem. Ni skulle bara se hur hennes ögon lyser upp när vi möts. Med dig blir varje ord en dikt. Varje rörelse en dans, och summan av all sorg i världen inte större än ett korn av sand.

Egil Sturk