Galningar eller genier – eller bådadera?

Under senhösten har två intressanta böcker om postmodernismen utkommit.

Svante Nordins Världsandens partisaner: Filosoferna, Tredje riket och den liberala demokratin (Fri Tanke) är en redogörelse för postmodernismens rötter och en uppgörelse med dess politiska sidor, medan Frida Beckmans Postmodernismen (även den på Fri Tanke) är en försvarsskrift med större fokus på postmodernismens kulturella sidor.

Nordins bok sträcker sig utanför territoriet, så till vida att reaktionärerna Martin Heidegger, Ernst Jünger och Carl Schmitt – som boken primärt uppehåller sig vid – inte kan betecknas som postmodernister, eftersom den postmoderna filosofin uppfanns av deras beundrare.

Beckman understryker dessutom att postmodernism är ett så pass luddigt begrepp att det är svårt att säga vilka som tillhör respektive inte tillhör rörelsen, om den ens är en rörelse.

Postmodernismens sämre och bättre sidor

Jag ska utan omsvep erkänna att jag är måttligt påläst, och huvudsakligen har tagit del av postmodernisternas tänkande i populära översikter, och då funnit deras oklarhet, oerhörda anspråk och uppenbart galna idéer frånstötande.

Men, man kommer å andra sidan inte ifrån att åtminstone Michel Foucault och Jacques Derrida har skrivit in sig i 1900-talets idéhistoria, där Heidegger obestridligen är en av giganterna – trots hans anstötliga nazism, och det starka sambandet mellan hans filosofiska övertygelse och politiska sympatier.

En tanke, stimulerad av Nordins och Beckmans kritiska förhållningssätt, är att man inte behöver svälja Heidegger och postmodernisterna med hull och hår. Samt att det, i den utsträckning intressanta eller rentav briljanta idéer glimmar i dunklet, är angeläget att tillvarata dessa.

Postmodernismens sämre sidor har utvecklats av en hel armé av vänsterintellektuella (Fredric Jameson, Antonio Negri, Slavoj Žižek och många fler) som komplement till den marxism som de i varierande grad har ansett sig tvungna att nedtona efter murens fall 1989.

De bättre sidorna har, å andra sidan, inspirerat åtskilliga författare (Stig Larsson), konstnärer (Ernst Billgren), arkitekter (Ricardo Bofill), regissörer (Quentin Tarantino), teatermän (Robert Wilson), koreografer (Margareta Åsberg) och designers (Alessandro Mendini). Svante Nordins bok är en katalog över de förstnämnda, medan Frida Beckmans erbjuder en exposé över de sistnämnda.

Beckman framhåller att det funnits ett kreativt utbyte mellan grupperna: Kulturarbetarna kan sägas ha gestaltat vad filosoferna har tänkt, och omvänt. Vilket osökt för mig till årets Nobelpristagare i litteratur.

Deleuze & Guattari  inspirerar Fosse

I sin presentation av Jon Fosses författarskap, Jon Fosse är komplett obegriplig, i Fokus den 2 december, nämner Mikael Timm i förbifarten att Fosse tagit intryck av såväl Heidegger som Gilles Deleuzes och Felix Guattaris tegelsten Kapitalism och Schizofreni i två delar: Anti-Oidipus och Tusen Platåer (förlaget Tankekraft 2016 respektive 2015).

Jag kan berömma mig själv för att en gång ha gjort ett tappert försök att ta mig igenom Tusen Platåer, som av förlaget presenteras med dessa ord:

En närmast hallucinatorisk väv av neologismer och kätterskt bruk av skilda vetenskapliga discipliner – integrerat i bokens själva form … Deleuzes och Guattaris oförsonliga kritik av dialektiskt tänkande och enhetlig systematik leder dem kors och tvärs genom historien och det mänskliga vetandet, från den ”arkaiska statens” uppkomst till lingvistikens återvändsgränder, genom den amerikanska litteraturen via zoologin och botaniken och tillbaka till nomadisk metallurgi, minoritär demografi och det epistemologiska motståndet mot ”kunglig vetenskap”

Sic! Inte undra på att jag bara hade kommit halvvägs, då jag tröttnade och returnerade boken till biblioteket.

Jag föreställer mig att Fosse läst Deleuze & Guattari med ett öppet sinne och funnit tankar som anknutit till hans egna. Ett avspänt förhållande till teori – värt att ta efter.

Mikael Timm beskriver Fosses värld som just postmodern – utan ett förflutet eller en framtid, fångad i ett evigt nu. Fosse lyckas dessutom, i sina dramer och romaner, levandegöra Heideggers religiösa idé om det bortglömda, eller dolda ”varat”, och varandet i tidlösheten.

Men till Deleuzes & Guattaris kökkenmödding kan jag omöjligen vara positiv. För ett värre sammelsurium av halvsmält, oklart och vansinnigt har jag aldrig läst: Måhända den perfekta illustrationen till den brittiske filosofen Roger Scrutons elaka benämning på de snåriga Parisfilosoferna: ”den franska nonsensmaskinen”.

Christian Hårleman