Film Civil War blandar genrer på ett skickligt sätt. Det tycker Jon Andersson om Alex Garlands nya film som har svensk premiär på onsdag.
I Civil War målar regissören och manusförfattaren Alex Garland upp en dystopisk bild av USA inte alltför långt in i framtiden. Landet befinner sig mitt i brinnande inbördeskrig och presidenten i Washington är allt mer pressad av styrkor från utbrytarstaterna Kalifornien och Texas.
Kan beskrivas på flera sätt
I filmens inledning förklarar presidenten i ett tv-tal att segern inte är långt borta. Snart får vi dock veta att presidentens ord ligger långtifrån sanningen och att Washington snart är på väg att falla. Mitt i detta kaos bestämmer sig krigsfotografen Lee Smith (Kirsten Dunst) och hennes reporterkollega Joel (Wagner Moura) för att bege sig den farliga vägen mellan New York och Washington för att försöka få en sista intervju med presidenten. De får sällskap av den unga fotografen Jessie Cullen (Cailee Spaeny) och den ärrade reportern Sammy (Stephen McKinley Henderson). Huvuddelen av filmen skildrar deras resa genom ett krigsdrabbat landskap där livsfaran hela tiden lurar runt hörnet.
Civil War är en film som kan beskrivas på flera olika sätt. Dels visar den vad som skulle kunna hända i ett framtida USA styrt av en diktatorisk Trumpliknande president. Att det skulle leda till ett fullskaligt inbördeskrig är kanske inte det mest troliga scenariot, men ligger betydligt närmare verkligheten nu än för 15–20 år sedan. Filmens kanske främsta förtjänst är dock hur den beskriver journalisters roll i krig. Hur förhåller man sig neutral mitt i en krigszon, samtidigt som man bevittnar krigsbrott från båda sidor? Och vilka risker är det egentligen värt att ta för att få den perfekta storyn? Det är exempel på intressanta frågor som ställs i filmen.
Fiktivt krig
Att filmen handlar om ett fiktivt inbördeskrig i USA är både en styrka och en svaghet. Den ger ett värsta tänkbara scenario över vad som skulle kunna hända om en Trumpliknande president får allt för mycket makt. Att krigsscenerna utspelar sig på platser som New York och Washington är också effektfullt. Inte minst för amerikaner, men även för oss européer som besökt de här platserna och som snarare förknippar krig med länder i Mellanöstern eller Afrika. Det blir en påminnelse om att kriget skulle kunna komma även till USA eller Västeuropa.
Men att det är just ett fiktivt krig som skildras blir också en svaghet. Jag tror att jag hade tagit till mig de hemskheter som skildras i filmen på ett annat sätt om jag visste att det handlade om en riktig konflikt. Det betyder dock inte att det inte knyter sig i magen ett antal gånger under filmens gång. Att huvudpersonerna upplever riktiga trauman råder det ingen tvekan om och alla de fyra huvudrollsinnehavarna gör gedigna skådespelarinsatser.
Slutstrid i Washington D.C.
Stundtals blir det dock mer av en actionfilm än ett drabbande krigsdrama. Det gäller kanske framför allt slutstriden mitt i Washington D.C.. En scen som samtidigt är så skickligt gjord att det blir svårt att värja sig och inte sitta hänförd i biofåtöljen.
Trots ovanstående invändningar lyckas Civil War trots allt vara både ett drabbande krigsdrama och en actionfilm, samtidigt som den ställer frågor om demokrati, journalisters roll och hur människor agerar i krig. Det är få filmer som klarar av att göra allt det på samma gång.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
