Missbruk Hur sugen skulle du vara på att jobba om du inte fick behålla ett öre av lönen? Så ser verkligheten ofta ut när utsatta människor med försörjningsstöd börjar arbeta. En resa till Danmark visar att en annan väg är möjlig.
Krølle lever inte längre. Men det gör hans enkla och obyråkratiska tanke att låta personer med missbruk, hemlösa och psykiskt sjuka ta småjobb mot kontant betalning utan att betala skatt eller bli av med sina bidrag.
En vanlig småregnig vinterdag i Köpenhamn åtta år efter hans död finns det gott om exempel på att hans idé faktiskt fungerar.
Utanför livsmedelsbutiken Føtex i Fredriksberg tvättar Viv Carstensen, tidigare heroinist som numera ”bara” röker en kula kokain om dagen, cykeln åt en man som ska handla. Hon får hundra kronor i handen. Nästa kund vill ha kedjan smörjd och sadeln sänkt och det blir ytterligare en hundralapp.
I en lokal en halv trappa ned på Vesterbro sitter Martin Little. Metodiskt har han prövat sig igenom hela floran av narkotiska preparat, nu sitter han och packar julpaket till personer med missbruk. De får en låda med körsbärssås, pepparkakor och annat juligt – han får extrapengar för att snygga till lägenheten inför en ny fas i livet.
– Det behövdes definitivt en uppryckning där hemma, säger Martin Little.
Inget betalt arbete i Sverige
Så hur ser det ut i Sverige? Vår narkotikapolitik formades under 1980-talet och har av påhejarna beskrivits som framgångsrik och utan motstycke i världen. Målet har varit ett narkotikafritt samhälle med nolltolerans mot droger.
Ambitionerna må sakna motstycke, men resultaten är inget att skryta med. Trots den hårda svenska linjen är de narkotikarelaterade dödsfallen nästan fyra gånger fler än genomsnittet i EU-länderna.
Under senare år har vi försiktigt närmat oss andra länder och begreppet ”harm reduction” har blivit alltmer gångbart. Det handlar om att minska skadorna och få människor att fungera så bra som möjligt trots att de inte är drogfria. Numera växer “Bostad först”-lägenheter fram över hela landet, liksom substitutionsbehandlingar och olika sprututbytesprogram.
Men något arbetsliv à la ”harm reduction” finns inte i Sverige, med undantag för säljarna av gatutidningarna Faktum och Situation Sthlm. Den riktiga arbetsmarknaden – där man får betalt för sin arbetsinsats till skillnad mot obetald praktik och arbetsträning – är fortfarande en marknad reserverad för helnyktra som har lämnat det trassliga livet bakom sig.
Låt oss säga att en person som lever i hemlöshet och temporärt missbruk försiktigt börjar jobba en förmiddag i veckan och tjänar 2 000 kronor i månaden på att putsa fönster. Pengarna lockar och det gör förmodligen också arbetsgemenskapen och möjligheten att på egen hand välja nykterhet åtminstone under en del av veckan.
Men besvikelse lurar runt hörnet för den som lever i nära kontakt med socialtjänst och missbruksvård. De 2 000 kronorna kvittas nämligen mot det ekonomiska biståndet och i slutändan blir det ett nollsummespel.
Sedan 2013 finns det visserligen något som heter jobbstimulans som gör att vår fönsterputsare kan få behålla 25 procent av extrainkomsten. Men reformen är krånglig, når färre än två procent av biståndsmottagarna och har inte gjort att fler börjar arbeta, slår Socialstyrelsen fast i en kritisk utvärdering.
Tack för jobberbjudandet, men nej tack, blir därför svaret från många av dem som lever i hemlöshet och utsatthet. Som Robin Finder till exempel, som bor på stödboendet Pelikan på Södermalm i Stockholm.
Han har ett tungt bagage att släpa på. Redan i tonåren började han röka hasch, sedan amfetamin, LSD och ecstasy. Diagnosen bipolär typ 2 har inte underlättat hans tillvaro. Maniska perioder har varvats med förlamande depressioner, men sedan Robin Finder fick litium för ett halvår sedan har läget ljusnat.
Nu drömmer han om att tjäna lite egna pengar och bidra med något han kan, som att göra hemsidor och fixa krånglande datorer. Men tanken på att framtida lön kommer kvittas mot försörjningsstödet gör det inte särskilt lockande, konstaterar Robin Finder:
– Nej, att ta ett jobb aktar jag mig noga för och det är klart att det är trist på ett sätt. Ett påhugg kan ju leda till ett riktigt jobb i framtiden. Men hela systemet är kontraproduktivt och leder till att människor struntar i att arbeta även om de både kan och vill.
Krølles idé: det sociala frikortet
På samma sätt fungerade det i Danmark innan Krølle tog till orda. Han hette egentligen Michael Hansen och hade sett alltför många av sina vänner fara illa i jakten på pengar till mat och droger. Varför kunde de inte få göra en insats och tjäna en laglig slant utan att kontanthjälpen påverkades?
– Det sociala frikortet är helt och hållet Krølles förtjänst, det är ingenting jag ska ta åt mig äran för, säger mannen som såg till att idén kom till folketinget och blev regeringspolitik.
Numera är Joachim B Olsen ledarskribent på den högröstade kvällstidningen BT. Välansat skägg, tajt skjorta och stadigt handslag, men så tog han också brons i kulstötning i OS i Aten 2004, bara ynka nio centimeter från guld.
2007 dök en ny spelare upp i dansk politik. Liberal Alliance var ett nyliberalt parti som ville sänka skatterna och skära i de offentliga utgifterna. Men någon sorts socialpolitik måste ju även ett sådant parti ha. Uppgiften att mejsla fram ett program föll på Joachim B Olsen, som hade lämnat kulringen och engagerat sig i det lilla uppstickarpartiet.
Om samhällets mest utsatta visste han inte mycket. Men på ett studiebesök bland missbrukarna på Vesterbro träffade han Krølle. En vänlig och bestämd man som uttryckte sig utan onödiga omskrivningar, minns Joachim B Olsen:
– Han hade modellen helt klar för sig: De som lever på gatan har något att bidra med även om de aldrig kommer in på den ordinarie arbetsmarknaden. Varför inte ge dem möjlighet att utföra enklare arbete?
Joachim B Olsen nappade på idén som blev en profilfråga för partiet. Han skrev en motion om socialt frikort som den borgerliga så kallade VLAK-regeringen (Venstre, Liberal Alliance och De Konservative) ställde sig bakom.
Inte många såg det komma – att ett utpräglat nyliberalt parti bäst skulle förstå och ge röst åt gatans folk.
– Nä, vi var ju trots allt kända för låga skatter, minskade offentliga utgifter och hårda reformer på arbetsmarknaden. Men de allra mest utsatta tappas bort och det är just den gruppen som behöver samhällets stöd.
Nyckeln är realistiska förväntningar, påpekar Joachim B Olsen. Och en viss försiktighet med storslagna utopier om absolut drogfrihet.
– Det finns många goda socialpolitiska ambitioner. Men tanken att även de mest utsatta missbrukarna ska bli som oss, bli nyktra, drogfria och jobba 8–16 är problematisk. Vi behöver vara lite realistiska. Många kommer aldrig dit, men det betyder inte att de inte kan få ett bättre liv.
Inga hårda krav på frikortsjobbare
2018 röstade folketinget igenom ett försök med socialt frikort. De första åren kom finansieringen från särskilda fonder för sociala insatser som politikerna beslutar om.
Målgruppen var personer med missbruk, de som just blivit drogfria, hemlösa och psykiskt sjuka danska medborgare som inte har tjänat över 10 000 kronor under det senaste året. Lönen (från början upp till 20 000 kronor per år, vilket senare höjdes till 40 000 kronor) samordnas inte med kontanthjälp, bostadsbidrag eller annat offentligt stöd. Ingen skatt dras, inga avgifter tillkommer.
– Det är något ganska unikt vi har gjort i Danmark. Vi har människor som står långt ifrån ett ordinarie jobb, samtidigt som kraven för att komma in på arbetsmarknaden blir allt högre och lönerna höjs. Det är en bra utveckling för de allra flesta, men inte för de socialt utsatta. Om de inte klarar ett vanligt arbete har de inga alternativ överhuvudtaget, säger Kira West, ordförande för Rådet för socialt udsatte, regeringens och folketingets rådgivande organ i socialpolitiska frågor.
Kraven som ställs på frikortsjobbarna är enkla: De ska vilja arbeta. Och de ska vara till synes nyktra när de utför sina arbetsuppgifter. I övrigt får de leva hur de vill.
– Det heter frikort eftersom det inte är förbundet med några krav eller sanktioner. Målet är inte i första hand att de ska få ett vanligt jobb, utan att de ska få ett bättre liv, säger Kira West.
Kritiserades av fackförbund
Misbrukarna har brug for gulerøder – personer med missbruk behöver morötter – löd ett mantra bland förespråkarna. Men i början fanns också en viss skepsis. Från fackligt håll knorrades det om att frikorten skapar lönedumpning och otrygga anställningar. Att dessa jobb i en handvändning trollar bort hundra år av hårt förvärvade fackliga segrar.
Bland socialdemokrater fanns en oro för att frikortsjobbarna skulle utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare, berättar Camilla Fabricius, ordförande i folketingets socialutskott:
– Är det verkligen den här vägen vi ska gå, funderade jag? Är det rimligt att de allra mest utsatta människorna återigen blir dagarbetare?
Pernille Rosenkrantz-Theil, socialdemokratisk socialminister sedan 2022, hade också betänkligheter:
– Jag trodde att det var ytterligare ett smart initiativ som inte skulle ge något resultat, har hon berättat för tidningen Altinget.
Så hur gick det? Socialstyrelsens utvärdering från 2022 visar att reformen har ökat livskvaliteten och trivseln för utsatta människor och fört dem närmare den ordinarie arbetsmarknaden. Sedan starten har drygt 11 000 danskar beviljats socialt frikort.
Numera handlar debatten främst om finputsning. Hur fler ska involveras – framför allt kvinnor och personer med etnisk bakgrund utanför Danmark – och att fler arbetstillfällen behöver skapas inom offentlig sektor som bara står för 13 procent av frikortsjobben.
Idag är det ingen som invänder
I dag är alla partier med på banan, från Socialistisk Folkeparti till vänster till Dansk Folkeparti på högerkanten. I höstas röstade ett enigt folketing för att frikortet ska bli en permanent del av dansk socialpolitik när försöket upphör efter 2024. Drygt 30 miljoner danska kronor årligen har avsatts i budgeten för de administrativa kostnaderna.
I intervjun i Altinget erkänner socialminister Pernille Rosenkrantz-Theil att oron var obefogad:
– Det har visat sig att jag hade fel. Det sociala frikortet ger dessa människor en stark livsglädje och stolthet, men också en insikt om att det faktiskt går att ta sig in på arbetsmarknaden.
Socialutskottets ordförande Camilla Fabricius har också svängt:
– Vi har inte sett någon misskötsel från arbetsgivarna överhuvudtaget. I början var kommunernas administrativa kostnader för höga och väntetiderna för långa, men det har man fått ordning på nu.
Hela hanteringen – från Krølles idé till lagstadgad nationell rättighet – beskriver hon som exemplarisk:
– Det fanns en idé som vi prövade under ett par år och som vi sedan utvärderade. Några smärre justeringar gjordes och därefter röstade ett enigt folketing för att frikortet ska permanentas. I min värld är det ett föredömligt politiskt arbete för de allra mest utsatta, säger Camilla Fabricius.
Heroinprogrammet blev en ”amazing experience”
Redan i tonåren började Martin Little med droger. I den i lilla staden söder om Toronto i Kanada där han växte upp fanns det mesta att tillgå. Först alkohol och hasch, sedan fortsatte han med ketamin, kokain, hallucinogena svampar och LSD.
När pappan fick cancer behövde Martin Little tyngre saker för att stilla sin oro och hans läkare var behjälplig. Oxikodon var ”ruskigt kraftfulla prylar” och han blev fast direkt.
När pappan dog flyttade hans mamma till Danmark och snart följde Martin Little efter. Förhoppningen var att drogerna skulle vara mindre tillgängliga i det nya landet, men där misstog han sig.
Men en längtan hade trots allt väckts om ett annat slags liv. Han tackade ja till ett erbjudande om sex månader på behandlingshem för att bli av med sitt heroinmissbruk. Det såg lovande ut, men han trillade tillbaka. Efter ytterligare ett misslyckande ställdes Martin Little inför ett val som knappast hade varit tänkbart i Kanada: Antingen får du metadon eller så deltar du i heroinprogrammet.
– Ska jag få den hemska drogen heroin statligt ordinerad? Det lät helt surrealistiskt, men min läkare övertygade mig om att det var värt ett försök.
Under tre års tid skulle han två gånger om dagen få sitt heroin i långsamt minskade doser i ett kommunalt sprutrum. Han beskriver det som en ”amazing experience”, det var slut med den hektiska jakten på droger.
Ett nytt slags självmedvetande växte fram. Martin Little började träna och ändrade sina matvanor. Med en spruta heroin innan start och en efter målgång lyckades han till och med springa halvmaraton i Köpenhamn. De tre åren hade snart gått och de sista två veckorna minskades doserna drastiskt.
– Efter 14 dagar hade jag inte längre något heroin i mitt system. Dagen efter satt jag på ett tåg och lyssnade på musik i mina hörlurar. När man knarkat så länge blir man helt avtrubbad, men plötsligt drabbades jag av musiken och alla känslor forsade fram, berättar Martin Little.
Som före detta missbrukare kvalificerades han för ett socialt frikort. Sedan dess har han jobbat tio timmar i veckan hos Brugernas Akademi, en förening som arbetar för att förbättra villkoren och rättigheterna för personer med missbruk.
Lönen gör stor skillnad
På bara ett par år har frikortsarbetarna blivit en självklar del av det danska samhället. Samtidig har dörren öppnats för över 3 000 företag, kommuner, stiftelser och sociala företag som med ett minimum av byråkrati får enklare arbetsuppgifter utförda.
Den som tar på sig frikorts-glasögonen upptäcker att dessa tilltufsade människor utför enklare arbetsuppgifter lite överallt. Några spritar madrasser och städar golv på det kommunala sprutrummet H17. Ett 30-tal hemlösa eller tidigare hemlösa visar upp sina kvarter i betalda stadsvandringar via den socialekonomiska föreningen Gadens stemmer. Andra säljer julgranar, småmekar med cyklar genom organisationen Medvind och levererar mat till akutboenden. För att bara ta några exempel.
Det viktigaste är lönen, förklarar Johnny Gjörlund, som tidigare gick på heroin, men i dag deltar i ett metadonprogram. Numera packar han sprutor till Danmarks olika sprutrum i Brugernes Akademis källarlokal på Vesterbro.
– Jag har tidigare varit på praktikplatser och arbetsträning, men det är inte alls samma sak. Jag reparerade cyklar på kommunens cykelverkstad men fick inga pengar. För mig är det viktigt att få lön när jag arbetar, annars känns det ovärdigt, säger Johnny Gjörlund.
Bredvid honom sitter Martin Little. Just den här dagen skvalar julmusiken ur radion när han packar julpaket till behövande runt om i Danmark. Till tonerna av Feliz Navidad fyller han kartong efter kartong med julens godsaker.
Men tiden på Brugernes Akademi går mot sitt slut. I januari ska Martin Little börja plugga pedagogik på en yrkeshögskola och är då inte längre berättigad till frikort. En ny fas i livet står för dörren. Med uppiffad lägenhet, ny flickvän och jobb på skola eller förskola i sikte. En ”success story”, kallar han det själv.
Vad har det sociala frikortet betytt för dig?
– Det öppnade dörren till ett liv med kolleger och meningsfulla arbetsuppgifter. Dessutom är extrapengarna viktiga. Allt i min lägenhet var ”old and neglected”, nu har jag fixat nya möbler, bättre internetuppkoppling och en bra tv. Det börjar se riktigt anständigt ut där hemma.
Danskarna är överens: ”frikortet fungerar”
Fem år har gått sedan Krølles idé förvandlades till handfast socialpolitik. Alla personer som intervjuats för det här reportaget lovordar det sociala frikortet, men några kritiska röster borde väl ändå finnas.
Vem med insyn i den danska modellen anser att det finns nackdelar som bör belysas? Frågan får gå laget runt:
– Frågar du här i Danmark blir det nog svårt att hitta någon, säger ledarskribenten och den före detta politikern Joachim B Olsen, som skrev motionen som satte allt i rullning.
– Jesus, utropar Martin Little i källarlokalen på Vesterbro. Det är verkligen en mycket bra fråga. Om ingen skadas men många gynnas – hur ska man då kunna vara emot?
– Kanske facket, även om jag inte hört någon kritik därifrån på länge, säger Kira West på Rådet för socialt udsatte.
”Vi är huvudsakligen positiva”, lyder beskedet från Nanna Højlund, vice ordförande för FH, Danmarks största fackliga centralorganisation.
Ditte Brøndum, vice ordförande i Dansk Socialrådgiverforening, skriver i ett mejl att hon ”inte kan komma på någon som fortfarande är kritisk”. Det kan inte heller Lars Benjaminsen, som forskar om hemlöshet och social utsatthet på forskningscentret Vive.
Camilla Fabricius, ordförande i folketingets socialutskott, blir tyst en stund och funderar på frågan:
– … då ska du nog prata med någon på kommunernas jobbcenter som administrerar frikorten. De får in många ansökningar som hamnar på hög, det kan säkert vara frustrerande. Men det visar ju egentligen bara att frikortet fungerar.
Niklas Lindstedt
Foto: Fredrik Bergman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
