Patrice Soares
Patrice Soares

Det borgerliga motståndet är kompakt mot att män ska ta större ansvar för sina barn via ytterligare två »pappamånader« Mest förvånande är Liberalernas nej. Den allmänna opinionen är tydligen viktigare än mer jämställdhet och rättvisa för kvinnor, skriver S-debattören Patrice Soares.

Strax före årsskiftet kom ett förslaget om ett jämställt föräldraskap och en mer jämställd föräldraförsäkring. (SOU 2017:101.)

Regeringens utredare, Lars Arrhenius föreslår att det ska införas ytterligare två »pappamånader«. Det vill säga minst fem månader av föräldraledigheten ska vara vigd till varje förälder. I det stora hela handlar det om att män ska ta ett större ansvar för barnens uppväxt och dela på ansvaret i hemmet.

På det »lilla« planet innebär det sannolikt att män lär sig bli mer vårdande och ansvarstagande i sina barns liv. Vilket mycket väl kan tänkas leda till att en mjukare och mer omhändertagande mansroll växer fram, än den vi har i dag.

Män får helt enkelt större chans att bli människor istället för bara män. Och möjligheten finns även att män kommer komma i mer kontakt med hela sitt känsloregister och våga prata både med vänner, sin partner, kollegor och (gud förbjude en psykolog!) när han mår dåligt.

Visst hade det varit underbart med en utveckling mot en sådan mer hel mansroll.

Istället för att ta till flaskan, hoppa framför tåget eller agera ut sin ångest på sin omgivning. Visst hade det varit underbart med en utveckling mot en sådan mer hel mansroll.

På det makroekonomiska planet får utredningens förslag leder utredningens förslag till att kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden i större utsträckning och därmed kunna göra karriär i större omfattning, fått högre lön och en högre pension.

Belackarna av fem pappamånader är de fyra borgerliga partierna plus SD.

Dessa partier tycker att jämställdheten har gått för långt och att det ska vara upp till familjens (läs mannens) rätt att själv få välja hur mycket han vill vara hemma med sina barn.

Något som resulterat till att mannen i stor utsträckning prioriterar bort umgänget med sina barn till förmån för karriären.

Säkert för att han nedprioriterar umgänget med sina barn men också troligen eftersom han är rädd vad kollegor och arbetsgivare ska tycka om en »mjukisman« som är hemma med barnen. Män ska ju syssla med hårda frågor som byggarbeten, rörmokeri, militären, vägbyggen etc. Jag generaliserar.

Men det finns också en inbyggd egoism i synen på att familjen (läs mannen) själv ska få bestämma hur mycket han vill ta ut av föräldraledigheten.

Män vet att de i det makroekonomiska perspektivet förlorar på att vara hemma, de förlorar lön, samt makt över sin partner.

Vilket i förlängningen också gör det svårare för en kvinna att bryta sig loss ur ett destruktivt förhållande eftersom hon vid en separation får markant mindre pengar att röra sig med än i ett förhållande där mannen tjänar mest.

Alla ensamstående mammor torde kunna vittna om det här. Då den ensamstående mamma i mångt och mycket är en del av det nya fattigsverige, men med fortsatt huvudansvar för barnen.

Att öka antalet »pappamånader« i föräldraförsäkringen till 5 månader är ur politisk synvinkel väldigt okontroversiellt tycker jag.

Utredningen går i sann reformistisk anda inte hela vägen till en exakt tudelning av föräldraförsäkringen utan landar i en progressivt reformistisk slutsats att göra föräldraförsäkringen lite mer jämställd genom att utöka antalet månader för i huvudsak männen med två månader.

Mest förvånande är att Liberalerna, som brukar vilja hålla den jämställdhetspolitiska fanan högt, säger nej till förslaget. Den allmänna opinionen är tydligen viktigare för Liberalerna än mer jämställdhet och rättvisa för kvinnor.

 Patrice Soares är S-debattör