Jakten på lönsamhet får ofta en air av mystik kring sig. Som om vinstdrivande aktörer satt inne med en hemlig trollformel som gör att allt kan drivas mer kostnadseffektivt. Så hur gör de egentligen? Vad är hemligheten?

Sedan Caremaskandalen briserade 2011 har huvudkonkurrenten Attendo befunnit sig i medieskugga. Innan dess figurerade Attendo flitigt i rapporteringen om vanvård. Och nu har man åter hamnat i rampljuset.

I gårdagens Aftonbladet flöt en rad missförhållanden upp till ytan. Och i boken Den stora omvandlingen skriver Shora Esmailian om ett äldreboende i Örebro där personalen gjorde uppror mot Attendo efter flera år av veritabelt kaos. I reportaget friläggs också logiken bakom det som ofta framställs som enskilda missöden.

Låt oss gå igenom några basfakta:

2012 fick Attendo 4,8 svenska skattemiljarder för att bedriva omsorg. När alla kostnader (och avskrivningar på investeringar) i verksamheten dragits av blev det 434 miljoner över. Det är detta som kallas rörelsevinst (EBITA). Marginalen har legat på cirka 10 procent de senaste åren, och 2008-2012 blev den totala rörelsevinsten 2 miljarder kronor.

Det är ingen slump. När riskkapitalbolaget IK Investment Partners köpte Attendo 2006 var målet att skapa en ”avsevärt förbättrad lönsamhet”, genom att ”omstrukturera”, ”skärpa fokus” och ”reducera kostnader”. Vilket man uppenbarligen lyckats med.

Jakten på lönsamhet får ofta en air av mystik kring sig. Som om vinstdrivande aktörer satt inne med en hemlig trollformel som gör att allt kan drivas mer kostnadseffektivt.

Så hur gör de egentligen? Vad är hemligheten?

Delvis handlar det förstås om att hitta nya sätt att organisera och administrera. Men det avgörande tricket är ändå att skära ner på personalstyrkan.

Nästan 80 procent av Attendos kostnader utgörs av löner och sociala avgifter. Och så är det i äldreomsorgen generellt: verksamheten är ”personalintensiv”, som det heter. Ska kostnaderna reduceras måste alltså personalen reduceras.

Vilket är precis vad som sker. Socialstyrelsen har konstaterat att vinstdrivna äldreboenden i snitt har 10 procent lägre personaltäthet än kommunala..

Man kan också räkna ut hur vinstkravet påverkar personaltätheten i Attendo:

2012 hade koncernen 9 332 anställda i Sverige (heltidsekvivalenter). De 434 miljonerna som man gjorde i rörelsevinst 2012 hade räckt till att anställa 1 276 undersköterskor på heltid (340 000/anställd inkl. allt). Då hade man i stället haft 10 608 anställda.

Skillnaden är 12 procent. Spelar den någon roll?

Attendo och andra vårdbolag hävdar att ingen drabbas av bortfallet, varken de äldre eller de undersköterskor och sjuksköterskor som tar hand om dem.

Efter att ha pratat med folk högre upp i Attendos hierarki vet jag att de normalt gör såväl en lönsamhetskalkyl som en ”riskbedömning” innan de lägger ett anbud i en upphandling. Kan man få ut sin vinstmarginal utan överhängande risk för skandaler?

Det säger sig självt: Med en glesare personalstyrka ökar risken för misstag, försummelser och ren vanvård. Och inte sällan tycks det gå åt pipan. Men kostnadsreduktionen får inte genomslag överallt. Varför?

Något som sällan diskuterats är hur avgörande den bantade personalens engagemang är för att förhindra missöden när ledningen sparar pengar och ägarna vill ha vinst.

Shora Esmailian skildrar hur personalen täcker upp för de ”vakanta raderna”, genom att stressa mer och springa snabbare – ofta med sjukskrivningar som följd.

En sjuksköterska säger att hon ”känner ett stort ansvar för att brukarna ska må bra. Det har gjort att vi har kämpat, till den grad att man får dåligt när man kommer hem”.

Som svar på de anhörigas och personalens vittnesmål i Aftonbladet svarade Attendo bland annat att det inte handlar om brister i bemanning utan om brister i planeringen.

Ett annat sätt att se det är kanske att bristande bemanning ställer högre krav på planering; och när den brister får personalbristen fullt genomslag i kvaliteten. Det är då människor får ligga i timtal i sin egen avföring. Eller i värsta fall dör.

Kent Werne, frilansjournalist och författare, aktuell med boken “Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden”