Gabriel Wikström bör kasta ut den politiska snuttefilt som nolltoleransen mot narkotika har blivit. Det är dags för en evidensbaserad narkotikapolitik, skriver Karin Rågsjö (V).
När Magnus Lintons viktiga bok Knark – en svensk historia nu landar på bokhandelsdiskarna nås en kulmen på kritiken mot svensk narkotikapolitik, där Vänsterpartiet varit med och drivit på för förändring.
För Linton säger samma sak som majoriteten forskare på området säger: svensk narkotikapolitik måste byta spår om vi ska kunna möta en allt aggressivare narkotikamarknad där fler och fler av våra barn, vänner och familjemedlemmar faktiskt dör.
Det är sorgligt att konstatera, men det vilar en politisk snuttefilt över svensk narkotikapolitik. ”Narkotikafritt samhälle” står det på filten och den kan se mjuk och trygg ut men den fungerar inte när det gäller att hjälpa dem som fastnar i missbruk. I stället har svensk narkotikapolitik länge varit fixerad vid begreppet ”nolltolerans”, vilket innebär att så få unga människor som möjligt överhuvudtaget ska pröva ett bloss marijuana.
Detta har också gett Sverige bra siffror när det gäller antalet unga som prövar narkotika. De ungdomar som däremot inte bara prövar narkotika, utan får problem med droger – dem har narkotikapolitiken fungerat uselt för. Det är de som överges, det är de som dör. Och de blir bara fler och fler.
I ett antal decennier har antalet drogrelaterade dödsfall ökat skrämmande mycket, både bland kvinnor och män. 2013 rapporterades 589 drogrelaterade dödsfall till Socialstyrelsens dödsorsaksregister. År 2014 hade antalet stigit till 765 stycken, vilket motsvarar en ökning på 30 procent. Vi ser en drogrelaterad dödlighet bland unga människor som också ökar. Sverige innehar andraplatsen på listan över narkotikarelaterad dödlighet i Europa.
Vår envisa nolltolerans har inte räckt för att störa brukarna, att försöka få dem att tröttna, att lägga av, få in dem på vård och behandling och på så sätt få ett narkotikafritt samhälle. Vi är i stället väldigt långt ifrån ett narkotikafritt samhälle och nya farliga droger, exempelvis spice, strömmar in i landet, inte minst via nätet.
Nu har Gabriel Wikström och regeringen chansen att byta spår i narkotikapolitiken. Det handlar inte om legalisering. Men vi behöver en en missbrukspolitik som bygger på vetenskap, evidens och humanism.
Missbruk är inget som uppstår isolerat – sociala och psykosociala faktorer spelar in. Det måste finnas möjlighet till boende, avgiftning, vårdplatser och sammanhållna vårdkedjor utan brustna länkar för att bryta ett beroende. Vi talar om en politik som utgår från jämlik hälsa och att den som vill sluta bruka droger ska få handfast stöd i det. Men, även de som fortsätter missbruka ska ha rätt till jämlik hälsovård och ett värdigt liv med allt vad det innebär.
Vänsterpartiet vill:
Att landstingen självständigt ska kunna söka tillstånd hos Socialstyrelsen för att bedriva sprututbytesverksamhet. Mottagningar för sprutbyte ska finnas i varje landsting. Sprututbytesprogram som minskar risken att smittas av hiv och hepatit C, är bara delvis införda i Sverige och når inte alla missbrukare som behöver hjälp – trots att en rad studier visat att dessa insatser är effektiva.
Lagstifta om att ge missbrukarna en vårdgaranti. Vård ska ges efter behov och den här gruppens vårdbehov har underprioriteras länge nog.
Att riksdagen ger regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning om att ändra riktlinjerna för läkemedelsassisterad behandling, så att läkarna får mycket större ansvar för att behandlingen verkligen genomförs
Införa naloxonprogram för att häva överdoser. Utbilda anhöriga, brukare, polis, väktare och socialarbetare hur man gör. I dag pågår ett sådant arbete bara inom region Skåne. Det är dags att hela landet ger denna insats.
Att riksdagen ger regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning som ser över stödet till barn till missbrukare.
Sveriges nolltolerans-politik måste få ett slut. Vi behöver skapa en missbruksvård som fungerar för alla brukare och där även kvinnor känner sig välkomna. Unga vuxna som fastnat i missbruk ska inte överges för att de inte lyckats bli ”rena” på egen hand. De ska få hjälp ändå, trots att de fortfarande har ett beroende.
För att kunna bli en stark motkraft till en allt mer försåtlig narkotikamarknad som döljer sina dödsbringande piller bakom gulliga bilder, räcker det inte med att upprätthålla slagord och snuttefiltar från 70-talet.
Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson (V)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
