Kunskap om mäns våld mot kvinnor blir obligatoriska moment på flera utbildningar. Men vi måste bli bättre på att förebygga mäns våld, och tvinga dömda våldsverkare att delta i behandlingsprogram.

Regeringens feministiska politik gör sig då och då påmind även utan internationellt rubrikvänliga citat från utrikesminister Margot Wallström (S). I höstas presenterades den jämställdhetspolitiska skrivelsen Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid, med tillhörande tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som började gälla från 1 januari i år. Hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål är inkluderat.

I skrivelsen refereras till Brottsförebyggande rådet, Brå, som uppger att 150 000 barn i Sverige lever i hushåll där en av föräldrarna, oftast pappan, utövar våld mot den andra. Runt 65 000 barn upplever återkommande våld i hemmet.

Brå bedömer också att 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig anmäls och att mörkertalet för sexuellt våld är 88–95 procent.

Förra veckan aviserade regeringen att kunskap om mäns våld mot kvinnor i våld i nära relationer ska göras till obligatoriska moment i utbildningar till yrken som innebär möten med våldsutsatta kvinnor och barn. Det är en av de konkreta åtgärderna i strategin. I framtiden ska landets samtliga blivande fysioterapeuter, socionomer, tandläkare, sjuksköterskor, psykologer, läkare och jurister få kunskap om hur man kan förebygga och upptäcka våld och vilka insatser som är verkningsfulla.

Detta är strålande, men lämnar ändå en stilla undran; varför får inte lärare och förskolepersonal också kunskap om detta i sin utbildning?

En annan fråga är hur utbildningsmomenten kommer att utformas. Blir det en enstaka föreläsning, ett seminarium eller en hel delkurs inom grundutbildningen?

Förhoppningsvis det sistnämnda, redan i dag finns sökbara 7,5-poängskurser på ett antal högskolor och universitet. Obligatoriet kommer vara ett stort strategiskt steg framåt.

Det våldsförebyggande arbetet är med rätta högprioriterat. Maskulinitetsnormen måste högljutt ifrågasättas och kraftfullt bekämpas av samhället.

Våld i nära relationer, vare sig det är kvinnor, barn eller män som utsätts, får inte pågå på grund av okunskap. Skydd och behandling av utsatta kvinnor och barn måste bli ännu bättre än vad det är i dag, men minst lika viktigt är det att insatserna till de våldsutövande männen får en rejäl uppryckning.

Varför är till exempel inte behandlingsprogram inom Kriminalvården alltid obligatoriska för dem som är dömda för våld i nära relation? Varför saknas det kommunala behandlingscentrum för män som är i riskzonen att begå våldsbrott mot kvinnor och barn?

I dag bygger behandling på frivillighet och en alltför stor del av ansvaret för denna behandling ligger på ideella krafter, med för magra resurser för att axla ett så viktigt arbete.

Regeringen är medveten om bristerna, bland annat att ansvaret för att ge stöd och insatser till våldsutövande män utanför Kriminalvården är otydlig. Dessutom prioriterar olika kommuner arbetet med män olika.

Att staten går in och styr upp utbildningar är bra, kanske behövs en lika tydlig uppstyrning av behandlingsverksamheter som kan ta emot männen.