Martin Lindblom: Avskaffa överskottsmålet – på rätt sätt

Klarar Magdalena Andersson av att skapa de politiska förutsättningarna för en omläggning av den ekonomiska politiken kommer hon att ha uträttat ett storverk., skriver Martin Lindblom, fd politisk redaktör LO-tidningen.

Under sina sista år som finansminister struntade Anders Borg konstant i ”överskottsmålet”, den ekonomiska regel som säger att statsbudgeten ska visa en procents överskott över en konjunkturcykel.

Själv påstod Borg att han bara skjutit målet fyra, fem år framåt i tiden. Men som Konjunkturinstitutet påpekat var detta tomt prat, så dumt att det knappt gick att kalla för en fräck bluff. Ett återinförande av överskottsmålet skulle ha krävt att Anders Borg höjt skatterna med över 100 miljarder kronor. Tror någon han gjort det?

Att överskottsmålet sedan länge varit överspelat är väl känt bland ekonomer. Med en rekordlåg statsskuld räcker ett enkelt saldomål för statsskulden, till exempel att statsskulden över tid inte ska tillåtas växa kraftigt som andel av BNP. Detta gör det möjligt att, så länge ledig kapacitet finns, permanent underbalansera statsbudgeten för att hålla uppe efterfrågan och möjliggöra investeringar.

Detta är också inom parentes sagt innebörden av EU:s ursprungliga Maastrichtregler som ju byggde på insikten om att det är fullt möjligt att underbalansera budgeten utan att statsskulden som andel av BNP behöver öka. Felet med EMU var inte främst de rekommenderade budgetreglerna utan den dåraktiga idén att tvinga in alla EU-länder i en valutaunion som omöjliggjorde för länderna att föra en självständig ekonomisk politik som svarade mot deras globala konkurrenskraft.

På sätt och vis är Borgs övergivande av överskottsmålet vår nye finansminister Magdalena Anderssons smala lycka. Hon kan nu förklara att statens finanser går med så stora underskott att det inom överskådlig tid inte går att återinföra överskottsmålet. Hon får därmed flera tiotals miljarder över för reformer och dessutom möjlighet att omfördela flera tiotals miljarder i statsbudgeten. Alltså, använda pengarna på ett bättre sätt än i dag.

Men om Magdalena Andersson till skillnad från sin företrädare vill vara ärlig bör hon säga att felet med Borgs politik inte var att han underbalanserade budgeten utan att han använde pengarna på ett snurrigt sätt; till att stötta privat konsumtion, som utlandsresor och import, och hushållens finansiella sparande i stället för att använda pengarna till investeringar i bostäder, vägar och järnvägar och till att avhjälpa brister i vården och skolan.

Detta hade både gett mer jobb (genom mindre läckage till import och finansiellt sparande) och därutöver varaktigt förstärkt infrastrukturen. Tillvaron hade blivit bättre för de unga i skolan och de gamla i äldreomsorgen och de gemensamma tillgångarna hade ökat i omfattning till gagn för alla.

Ett illustrativt exempel är att staten under Borgs tid gett ut nära 100 miljarder i ROT-bidrag, ett finansiellt stöd till löpande underhåll av villor och bostadsrätter som framför allt ägs av folk med överlag mycket god ekonomi. Varför alla andra ska ge underhållsbidrag till dessas bostäder och sommarhus är obegripligt.

Om vi i stället använt dessa 100 miljarder till ett vettigt finansieringsstöd till byggande av flerfamiljslägenheter (både i allmännyttan och privatägda hyresfastigheter) hade vi skapat ännu fler jobb i byggsektorn och framför allt inte haft en så skriande bostadsbrist som vi har i dag. Vi hade med andra ord genomfört en samhällsinvestering som kommit alla till godo och som dessutom jämnat ut en del av den skattemässiga orättvisan mellan hyresfastigheter och villor.

Att överskottsmålet avskaffas är ekonomiskt klokt. Synd bara att det dröjde så länge. Men den stora uppgiften är att använda tillgängliga pengar på ett klokare sätt än vad Anders Borg gjorde. Klarar Magdalena Andersson av att skapa de politiska förutsättningarna för en sådan nödvändig omläggning av den ekonomiska politiken kommer hon att ha uträttat ett storverk.

Martin Lindblom, fd politisk redaktör LO-tidningen