Det finns mycket EU kan göra för människor på flykt. I stället väljer medlemsländerna att skaffa sig andrum bakom gränskontroller och taggtrådsstängsel.

Inbördeskriget i Syrien har drivit över tretton miljoner människor på flykt.

2,7 miljoner syrier har sökt skydd i Turkiet, över en miljon i Libanon, mer än sex hundra tusen i Jordanien.

Förra året sökte 363 000 syrier asyl i EU. Men de allra flesta är kvar i helvetet i Syrien, där ofattbara 260 000 människor har dödats. Under bombregnet i Aleppo, i områden som slaktarna i IS lagt under sig.

Igen kan inbilla sig att det här inte påverkar Europa. Förr eller senare kommer människor att sätta sig i rörelse igen. Drivna av desperation, triggade av ett rykte, av en plötslig reva i muren. Fråga är inte om, utan när.

Gissningsvis vill EU:s medlemsstater göra allt de kan för att förhindra att nästa stora flyktingrörelse blir ohanterlig. Hösten 2015 var inte vacker, inte för de människor som sökte skydd, och inte för EU som union.

Det finns såklart mycket som EU kan göra. EU kan med skärpta sanktioner tvinga Ryssland till förhandlingsbordet, ett första steg mot ett stopp för kriget. EU kan öka stödet till länderna i Syriens närhet, de som i dag tar det absolut största ansvaret för dem som flytt. Avlasta genom att hjälpa UNHCR att vidarebosätta flyktingar till andra länder. Se till att UNHCR har resurser att tillsammans med värdländerna ge flyktingarna rimliga förutsättningar att stanna kvar. Barn måste kunna gå i skolan, vuxna få rätt att jobba och försörja sig.

EU kan också stärka sin kapacitet att ta emot människor på flykt. Till att börja med genom att samla in och sprida de goda, inspirerande erfarenheter som gjordes förra hösten.

I stället ägnar sig EU:s medlemsländer att liksom Sverige skaffa sig andrum bakom gränskontroller, taggtrådsstängsel och avtal med Turkiet.

Och EU-kommissionen ägnar sig åt att driva en repressiv harmonisering av asylpolitiken, som podcasten Människor och Migration uppmärksammar den här veckan. Trots att EU är djupt splittrat, och det därför förmodligen är ett sällsynt dåligt valt tillfälle att öppna Pandoras ask, har kommissionen lagt fram förslag till en ny asylprocedurförordning, ny skyddsgrundsförordning och ett reviderat mottagandedirektiv.

Bland annat vill kommissionen upprätta tvingande listor över »säkra länder« ditt asylsökande kan avvisas utan att deras skyddsskäl prövas ett direkt brott mot asylrätten, som Röda Korset påpekat. Tillfälliga uppehållstillstånd och torterande otrygghet föreslås bli tvång. För alternativt skyddsbehövande ska uppehållstillståndet omprövas varje år, eller när helst en EU-gemensam landinformation gör att de enskilda medlemsländerna måste dra tillbaka skydd de just har gett.

Det är trots allt en tröst att det är en röd grön regering som företräder Sverige i EU-förhandlingarna. Morgan Johansson är i sammanhanget en tapper röst till asylrättens försvar. Moderaterna, flyktingpaus-partiet, hade stämt in i den repressiva kören.

En direkt konsekvens av att EU:s länder slagit igen dörren för syriska flyktingar är att länder i närområdet stängt sina gränser. Flyende som försöker ta sig från Aleppo över gränsen till Turkiet möts i dag av militär med order att skjuta skarpt. Det är numera nästintill omöjligt för syriska flyktingar att ta sig in i Libanon. Människor som försöker fly över gränsen till Jordanien fastnar i ett ingenmansland i öknen. Människor stängs in i slakthuset.

Det här andrummet vi har ger mig andnöd.