Kristin Andersson, yrkesverksam inom Kriminalvården och politiskt aktiv i socialdemokraterna. Foto: Privat

debatt Att koppla villkorlig frigivning till deltagande i förebyggande åtgärder är ogenomtänkt. Det innebär ett arbetssätt som helt saknar stöd i forskningen, skriver Kristin Andersson.

Med mitt kriminalpolitiska intresse och engagemang välkomnar jag alla genomtänkta förslag för att få bukt på den gängkriminalitet som idag breder ut sig. Det är bra att politiker pratar om återfallsförebyggande insatser i detta sammanhang, men det måste göras med eftertanke. Att tvinga in klienter i sådana insatser är att tro på en enkel lösning på ett komplext problem. Det är dessutom ett hån mot de intagna som verkligen vill göra en förändring och behöver de insatser som kan erbjudas på anstalter idag.  Jag pratar om punkt 19 i det 34-punktsförslag som presenterats i de blocköverskridande samtalen som politikerna hoppas ska stoppa det eskalerande våldet. Denna säger:

Koppla villkorlig frigivning till deltagande i återfallsförebyggande åtgärder.

Punkten är både ogenomtänkt och ger ett förslag på ett arbetssätt som helt saknar stöd i forskningen. Förslaget bygger inte heller på några solida kunskaper om varken kriminalvårdens arbetssätt, de resurser som finns att tillgå idag och forskningen om att tvång i rättslig mening inte påverkar människor positivt. Det är dags att kriminalpolitiken kunskapsbaseras!

Jag vill upplysa politiker om att Kriminalvården arbetar utifrån gedigen forskning.

Sant är att Kriminalvården jobbar med återfallsförebyggande insatser men jag vill upplysa politiker om att Kriminalvården arbetar utifrån gedigen forskning för att matcha dessa insatser rätt. Detta är ett arbete som utgår ifrån risk, behov och mottaglighet och ett strukturerat riskbedömningsinstrument används för att bättre kunna prioritera insatserna till rätt person, mot rätt kriminogena behov samt vid rätt tid. Det är av yttersta vikt att fortsätta vara trogen detta instrument och denna arbetsmetod. Förslaget låter såklart bra, men detta kommer leda till att insatserna hamnar fel och att mindre tid, insatser och resurser kommer läggas på de som verkligen är i behov av och mottagliga för hjälpen.

Ge istället Kriminalvården resurser för att arbeta fram mer stödinsatser för de intagna som efterfrågar det och är i behov utav det, mer resurser för att utveckla ett bättre stödjande klimat på anstalterna och mer resurser för att utforma motivationshöjande metoder för de personer som är i behov av det men inte efterfrågar det. Det strukturerade återfallsförebyggande arbetet måste upplevas som attraktivt och seriöst. Det gör det aldrig genom att villkora deltagandet mot att snabbare komma ut från fängelset.

Den vård som kan erbjudas på anstalter idag ska inte användas till spel för galleriet. Det har Kriminalvården varken tid, ekonomi eller resurser för!

Kristin Andersson, yrkesverksam inom Kriminalvården och politiskt aktiv i Socialdemokraterna