På söndagen kunde vi höra i både Sveriges Radios Kaliber och i Po Tidholms krönika i Godmorgon världen hur den gruvnäring statsminister Fredrik Reinfeldt påstår är ”för Sverige vad oljan är för Norge” knappt alls kommer vare sig Sverige eller lokalbefolkningen i gruvorterna till del. Det skapar å ena sidan ett antal jobb, men det är inte nödvändigtvis så att det är lokala jobb.

I stället uppstår en oljeplattformsekonomi där personal flygs in under långa skift och sedan åker hem snarare än att bosätta sig, betala skatt och bidra till att malmrika samhällen börjar växa och leva upp. För ortsborna blir bara skiten kvar, det utarmade månlandskapet och notan för nya vägar och infrastruktur, försörjningsstöd till de som blir utan jobb när dagbrotten slår sönder rennäringen. Som land står Sverige för det mesta som kostar, samtidigt är prospekteringen fri och vinsterna försvinner utomlands. En halv promille av malmvärdet går till den svenska staten, en och en halv till markägaren. Det blir inte mycket pengar. Men landet utarmas när de ändliga resurserna bryts och säljs.

För Sverige gör malmen på tok för lite på grund av att politikerna reglerat för dåligt och helt enkelt inte tänkt igenom hur gruvnäringen ska skötas. Riskkapitalet ser Sverige som Klondike. I Norge har oljefonden vuxit till ett värde av 3765 miljarder kronor och utgör en närmast oändlig trygghet för landet. I Sverige får staten under 400 000 kronor för malmvärdet. En av de medverkande i Kalibers reportage berättar hur han gråter sig till sömns för att han tänker på vad som håller på att hända med hans hembygd. Kanske kunde just malmen varit det som fick ”hela Sverige att leva” också framöver om det skötts ordentligt? Nu tycks det ha glidit oss ur händerna.

Jämförelsen med den norska oljans lov haltar rätt rejält.