Att varna för socialdemokratin är en tjatig gammal melodi. Nu vevar Jacob Wallenberg på positivet men framstår själv som en kapitalist i Thomas Pikettys bok.

Jacob Wallenberg har trätt fram i Financial Times och varnar för en socialdemokratisk regering i Sverige efter valet.

En sådan regering skulle, menar han, vrida politiken kraftigt åt vänster och ”risken man löper är att du ser entreprenörer lämna landet eller väljer att göra någonting annat”.

Handlar det om socialdemokraternas bankskatt? Knappast. Kan bankerna dela ut miljoner i bonusar, kan de svårligen jämra sig över denna skatt.

Nej, det är en tjatig gammal melodi Jacob Wallenberg vevar på positivet. I kosackvalet 1928 skulle en röst på socialdemokraterna öppna för kommunistisk laglöshet. Näringslivet befarade en sovjetisk utveckling när man läst arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Också under löntagarfondsstriden hotade företagsamheten med att emigrera.

Men hast du mir gesehen! Varken 1928, 1944 eller 1983 fick Sverige ett bolsjevikiskt styre. Historien visar att svensk socialdemokrati alltid är avsevärt klokare än vad omvärlden tror.

På hösten 1917 var kungen nervös för att mista sin krona under de rådande revolutionära stämningarna i Europa. Men skomakaren och den blivande finansministern Fredrik Thorsson lugnade honom med att frågan om republik skulle tas upp först sedan rösträtten var i hamn.

Kungen blev glad över beskedet ”Thorsson klappar kungen på axeln och sa: Majestätet skall inte vara oroligt; den här skivan klarar vi …” skrev en av de närvarande i sin dagbok.

Även den gamle Marcus Wallenberg var i ett brev till en brittisk kollega i mars 1933 orolig för att John Maynard Keynes idéer om en aktiv krispolitik skulle dyka upp i Sverige. Detta eftersom ”männen vid makten har ingen aning om ekonomiska och finansiella frågor och faktiskt ingen administrativ kompetens. De är ärliga, välmenade människor utan erfarenhet, som saknar sunt förnuft”.

Därmed beskrev han Per Albin Hansson och Ernst Wigforss, som med sin krispolitik skulle skapa politisk stabilitet och medverka till att minska massarbetslösheten och bevara demokratin. Det är uppenbart att Wallenbergarna inte begrep sig på politik då och denna brist tycks ha gått i arv.

Dessvärre tycks familjen inte vara så mycket bättre på ekonomi. Bilden av att de skulle vara en speciell sorts samhällsbyggande kapitalister är mest en myt. Försäljningen av industriklenoden Scania till Volkswagen är till exempel obegriplig.

Och två gånger på senare år har det samhälle, som den gamle Marcus dömde ut som inkompetent att hantera ekonomiska och finansiella frågor, på mållinjen räddat Wallenbergs bank SEB från att krascha. Så hur mycket kompetens att driva bankverksamhet har Wallenbergarna?

Det är fara värt att familjen kan hamna i den kategori kapitalister som Thomas Picketty skriver om i sin omtalade bok: De som ärvt makt, lagt pengar på hög, men där arvtagarna saknar förmåga att investera rätt och bygga företag som hela samhället har glädje av.