Orden som används i beskrivningarna av flyktingrörelsen har förlorat sin innebörd.

Nyhetskanalen Al-Jazira har bestämt sig för att sluta kalla de människor som flyr över Medelhavet för ”migranter” och i stället skriva om dem som flyktingar. Det är egentligen ett självklart beslut.

De människor som kommer i små gummibåtar till Kos eller plockas upp av sjöräddningen utanför Sicilien kommer nästan uteslutande från länder som befinner sig i krig eller där det råder ett brutalt politiskt förtryck: Syrien, Eritrea, Afghanistan.

I det här sammanhanget har ordet migrant förlorat sin ursprungliga betydelse, skriver Al-Jazira. ”Migrant” är inte längre ett neutralt ord för människor som rör sig över gränser, utan ett ord som används för att avhumanisera, för att skapa avstånd.

De människor som flyr över Medelhavet är en del av de största flyktingrörelser som världen har upplevt sedan andra världskriget. Men de allra flesta flyktingar kommer inte till EU. Av dem som flyr det förödande inbördeskriget i Syrien befinner sig 12 miljoner på flykt inom landet, och av de fyra miljoner som lyckats ta sig ut är över en miljon i Libanon och drygt två miljoner i Turkiet. 122 000 syrier sökte asyl i EU förra året.

Förra året ansökte 625 000 människor om asyl i EU:s 28 medlemsländer. Det är färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992, då EU hade femton medlemsländer. Det kommer att bli fler asylsökande i år, kanske till och med dubbelt så många. Men EU har 500 miljoner invånare. Om EU var en ö med tusen invånare, och det kom en gummibåt med två personer, skulle vi klara av att ta emot dem? Om ön var världens största ekonomi, skulle vi ha råd?

I november samlas europeiska och afrikanska ledare till ett toppmöte om migration i Valetta på Malta. Sverige är ett av de EU-länder som tagit störst ansvar för de som flyr till EU. Vi är också en av världens största biståndsgivare. Vår feministiska utrikespolitik väcker respekt och hopp världen över. Sverige har en tyngd som vi kan och måste använda.

Mellan 2015 och 2050 kommer Afrikas befolkning mer än fördubblas, från en miljard till 2,48 miljarder. Samtidigt kommer EU:s befolkning att minska. Afrika kommer att vara en kontinent med unga människor. Unga människor med drömmar och ambitioner som alla generationer före dem, men dessutom med bättre kunskap än några tidigare generationer om hur livsvillkoren ser ut på olika platser i världen.

EU kan välja att försöka stänga dem ute med taggtråd, murar och patrullbåtar. Det ekonomiska och inte minst mänskliga priset för en sådan politik skulle bli inhumant högt. På båda sidor om gränsen. Det är inte realistiskt med en helt fri migration. Men det är inte en ursäkt för att inte skapa fler legala vägar över Mare nostrum, vårt gemensamma hav.

Den kanske största utmaningen, den där våra politikers ledarskap prövas, handlar om värderingar, om perspektiv och språkbruk. Det börjar med språket. Byt ut ”flyktingvåg” mot människor på flykt. Byt ut ”börda” mot ansvar. Byt ut murar mot visioner.