Malin Garptoft, sexualupplysare och sexaktivist
Malin Garptoft, sexualupplysare och sexaktivist

Malin Garptoft, sexualupplysare och sexaktivist, ifrågasätter med anledning av Veronica Palms söndagskrönika i Dagens Arena om det är viktigt är att ta strid mot porr.

I höstas eldades porrdebatten på igen. Porrmotståndare samlades bakom argument för att tillsätta en haverikommission att utreda den skada porren sägs orsaka. De skrev om barnens framtid, men uppropet skilde sig från tidigare initiativ genom att inte nämna skolan en enda gång.

Efterfrågan på bättre sexualundervisning var som bortblåst, trots det återkommande argumentet att porr fungerar som ungas enda källa till kunskap om sex.

Nu läser jag återigen om pojkar som sägs googla »sex« och möts av våldsporr. Här med en bisats om vuxenvärldens ansvar att prata om sex, men fortfarande med det tröttsamma ekot att porr inte är sex.

Vi kan vänta en ökning av förtryckta lustar hos rådvilla vuxna.

Sexualundervisningen vilar fortfarande på lärarnas axlar trots att de själva inte får någon utbildning i ämnet. Därför frågar jag mig, är det viktigaste i debatten att ta strid mot porr? Är det inte längre aktuellt att sätta press på skolan? Majoriteten av debattartiklar om ämnet vill ta legitimitet från porren.

Veronica Palm gör det genom att dra paralleller till legalisering av kvinnomisshandel i Ryssland och Trumps nedmontering av aborträtten. Men det görs också genom att förpassa producenter som skapar alternativ till en och samma kategori av multinationellt kvinnoförakt när det de i själva verket gör är att fylla luckan där skolan misslyckas.

Ofta lyfter de alternativa porrproducenterna samkönat sex till exempel. Att porrmotståndarnas blick utgår från heteroporr gör att de reproducerar samma ideal som de påstår sig kritisera.

Internationell alternativporr finns det gott om, så varför vet inte de svenska kritikerna det när de angriper industrin som en statisk bild av sex där kvinnan blir förnedrad och våld är norm?

Palm efterfrågar inte en haverikommission men uppmanar till en »kamp mot porren och för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv«. Men hur ser den kampen ut om den inte vill erbjuda (eller ens erkänna) fler alternativ, om utgångspunkten alltid är ett »nej till porr«?

Vi har redan ett diskriminerande facit på den kampen. Storbritanniens porrfilter resulterade i förbud av bland annat »female ejaculation« och »facesitting«. Ett förtryck av kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp — helt enkelt.

Om kampviljans tyngdpunkt för kvinnors rättigheter fortsätter att ligga på porrmotstånd kan vi vänta en ökning av förtryckta lustar hos rådvilla vuxna som förväntas ge våra barn kunskap om såväl rättigheter som sex- och sexualitet.

Malin Garptoft, sexualupplysare och sexaktivist