Löner Om vi på allvar ska vända utvecklingen måste vi bygga jämlikhet på bredden. Bygga ett samhälle som håller ihop.
Fram till 1980 minskade det ekonomiska gapet mellan elit och arbetare i Sverige. Då tjänade en topp-vd i snitt lika mycket som nio industriarbetare. Sedan vände det. Ronald Reagan och Margaret Thatcher dansade i Vita huset and the rest is history. Klyftorna ökade.
Men vi kan inte längre bara skylla på nyliberalismen som bet sig fast på 90-talet. Det som skett den senaste tiden är något nytt och självförvållat. Ojämlikheten inte bara ökar, det sker i raketfart. Sverige har blivit ett skatteparadis för den som är miljonär, för den som äger, har och ärver stora pengar.
I förra veckan kom LO:s årliga rapport om elitens inkomster. Där kan vi läsa att snittinkomsten för landets vd-toppar motsvarar 89 barnskötares löner. Det är mer än 2,3 miljoner kronor mer i månaden. Svindlande men också smaklöst. Lön är det du betalar räkningar och köpa mat för. Och allt fler i Sverige får svårt att göra det. Men det är också en värdering av din arbetsinsats. Det gör siffran än mer obegriplig. Kan någon ens göra ett 89 gånger bättre eller viktigare jobb än någon annan? Hur är det möjligt att topp-vd:s arbete värderas till 2,3 miljoner kronor mer än en barnskötares – varje månad?
Uppenbart finns det pengar i det här landet, men de når inte till dem som utför de riktigt viktiga jobben
Mer än en bedömning av arbetsinsatsen är detta en konsekvens av ett samhälle som slits isär. De på toppen lever allt mer segregerat från vanligt folk. Det är orimligt och oanständigt, men inte bara det. Så stora skillnader är farliga. Det leder i sig till ökad misstro mellan människor, hindrar integration om man vill använda det ordet.
Tankar om arvsskatt, utdelningsskatt, förmögenhetsskatt, gåvoskatt och liknande svävar så klart förbi i huvudet. Verktyg för att minska de snuskigt höga inkomsterna i toppen. Men Tax the rich räcker inte.
Om vi på allvar ska vända utvecklingen måste vi bygga jämlikhet på bredden. Bygga ett samhälle som håller ihop.
För det första: Lönen. Vanligt folk måste få bättre löner. Uppenbart finns det pengar i det här landet, men de når inte till dem som utför de riktigt viktiga jobben. Dessutom krävs en rejäl upprensning i floran av tillfälliga och otrygga anställningar som svensk arbetsmarknad är nedlusad av. I dag ställs de med svagast förankring på arbetsmarknaden mot varandra. Raka motsatsen till förutsättningar för att bryta ekonomiskt ojämlikhet.
För det andra: Välfärdens transfereringar. Den som råkar bli sjuk, arbetslös eller utsliten i förtid på jobbet, den drabbas dubbelt. Sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning måste hålla måttet. Det krävs en upprustning för att de ska kunna bära genom en tuff period och över till något nytt. Inte låsa in kvinnor, män och deras barn i fattigdom. Regeringen och Sverigedemokraterna gör nu det motsatta. De angriper och försämrar trygghetsförsäkringarna.
För det tredje: Välfärdens verksamheter. Den största omfördelningen i Sverige sker genom välfärden. Genom gemensamt finansierad utbildning, sjukvård, äldreomsorg, kulturskola, kollektivtrafik, föreningsstöd, kommunala idrottsanläggningar och allt annat du kan komma på som finansieras via skatt. För mig är skatt i sig inte viktigt. Det är ett verktyg att säkerställa välfärd och därmed den i särklass bästa omfördelande kraften. Med det sagt så finns det utan tvekan ett behov av större gemensamma resurser. Regeringen och Sverigedemokraterna sänker istället skatten, mest för de som tjänar bäst, och välfärdens verksamheter drabbas.
Sverige behöver inte vara så snuskigt ojämlikt.
Det går att vända utvecklingen. Det går att förbättra arbetsmarknaden, välfärdsförsäkringar och välfärdens verksamheter Och det går att öka barnskötarnas löner och beskatta vd-topparna hårdare.
Det går. Om bara viljan finns.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
