SD:s riksdagsgrupp är ett arbetsmiljöproblem som inte går att lösa

I går gick Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, upp och pläderade i riksdagen. Strax innan skrev han på sin Facebook att ”jag tänker hålla mitt anförande, det är vad jag tänker göra.. Just nu kan jag erkänna att jag bara vill kräkas. Det här borde tas upp som en arbetsmiljöfråga på allvar.”

När han var klar berättade han att han känt illamående över att tvingas stå där, med Björn Söder som talman, och plädera.

Riazat är en av många som både fysiskt och psykiskt har fått känna rasistiskt hat med koppling till Sverigedemokraterna. I riksdagen delar han sal med 49 ledamöter ur partiet.

På arbetsmarknaden är det aldrig okej att bete sig hotfullt eller med sin närvaro skrämma eller på annat sätt försämra arbetsmiljön för någon annan. Det är heller aldrig okej att utsätta arbetskollegor för rasistiska eller sexistiska påhopp, uttryck eller kränkningar.

På arbetsplatser hanteras sådana problem konstant.

De hanteras som vanligt. Som frågor om fysisk- och psykosocial arbetsmiljö alltid hanteras. Av skyddsombud och arbetsgivare. Åtgärder vidtas.

I vissa fall genom att någon kanske måste skiljas från sitt arbete för att någon annan på arbetsplatsen kränkts, hotats eller trakasserats. I andra fall går det problemen att lösa genom andra insatser.

Men klart är att arbetsgivaren alltid har skyldighet att agera för att ingen ska fara illa eller må psykiskt dåligt på arbetsplatsen. I situationer där arbetstagares liv eller hälsa är i fara kan skyddsombuden begära skyddsstopp, alltså stänga verksamheten. För att rädda arbetstagarna. För att få till stånd förbättring.

I riksdagen finns ingen arbetsgivare.

Enligt Hans Linde, gruppledare för Vänsterpartiet, har flera ledamöter utsatts för hot. Men hoten har inte kommit direkt från andra ledamöter och är därför svåra att hantera.

– När det varit problem har vi försökt hantera det genom dialog mellan gruppledarna, säger han.

Riksdagen skulle kunna liknas vid en arbetsplats. Men riksdagen är långt ifrån en arbetsplats. Förtroendevalda politiker är inte formellt anställda och omfattas inte av arbetsmiljölagen och arbetsrätten som arbetstagare gör. Faktum är att det inte egentligen går att åtgärda riksdagsledamöternas psykosociala arbetssituation om den härrör sig till ledamöter i ett annat parti. Inga formella mekanismer finns för det och varje parti har ansvar för sin egna grupp. Och där stannar det, så vida det inte är något direkt olagligt som skett.

Där finns ingen skyddskommitté. Där går det inte att vända sig till ett skyddsombud för att få sin psykosociala arbetsmiljö åtgärdad. Där kan inga skyddsombud kräva åtgärder för att rädda de riksdagsledamöter som upplever sig hotade eller kränkta. För vilka åtgärder skulle ett skyddsombud kräva för att lösa problemen? Extra val?

För de som mår dåligt och känner stress och obehag inför det faktum att flera av ”arbetskamraterna” representerar en linje som går ut på att utvisa, förminska och hata andra finns få utvägar. För de som indirekt eller direkt kränks eller trakasseras av rasistiska följen finns ingen annan lösning än att bita ihop.

Samma dag som Riazat höll sin plädering debatterades också abortfriheten. Veronica Palm, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, skrev ”mörker i kammaren. Ryser. Vart anmäler en riksdagsledamot hälsovådlig arbetsmiljö?”. Framför henne står en sverigedemokrat och talar. Inte för abortfriheten. Emot.

Svaret är, i princip, ingenstans.

Obehaget är här och är ett faktum. Det går inte att göra något åt. Och det stavas Sverigedemokraternas riksdagsgrupp.