Journalistik handlar inte om att rapportera om vad som händer framför näsan på oss, utan om att skildra fenomen och strömningar som inte kommer till tals i kommersiella kanaler.
En efter en fylls de, färjorna över Östersjösundet. I morgon samlas politiker, lobbyister och journalister på rosornas ö för årets upplaga av Almedalsveckan. Seminarier, mingel och ett och annat samtal med glas i handen är scenen för många av landets makthavare.
Beroende på inställning kan veckan tolkas på två sätt. Antingen som en högtidsvecka för demokratin – ett unikt forum för samtal om politik och samhällsfrågor. Eller ett enda långt roséparty mellan makthavare – fjärran från vanliga människor.
Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan.
Evenemanget har vuxit tusenfalt sedan det där lastbilsflaket, dådens år 1968. I år innehåller programmet över 3 000 programpunkter. Almedalen har blivit en naturlig knutpunkt för den som vill påverka – eller påverkas. Det mediala intresset följer därefter. Tal ska analyseras, utspel nagelfaras. Den politiska personfixeringen närmar sig extrema nivåer.
I år, ett valår, är det viktigt att fundera över vilka strukturer och mönster som styr och färgar veckan. De täta relationerna mellan folkvalda, lobbyister och medieaktörer skapar demokratiska problem. Det är viktigt att förstå vilken roll resurser och makt spelar för dramaturgin som vecklas ut under veckan. Frågetecknen ställer särskilt höga krav på mediernas roll i allmänhet och bevakningen i synnerhet.
Almedalen är långtifrån en jämlik plattform för opinionsbildning. Tvärtom är trösklarna in till de verkliga maktcentrumen höga, både informellt i form av sociala koder och formellt i form av slutna rum. Den som kritiserar strukturerna som omgärdar Almedalen ses ofta som obekväm en trist partypooper. Men om ambitionerna är högre än en veckolång fest – vilket många ändå menar – måste kritiken ges plats och vädras.
Ska Almedalen bli en verkligt demokratisk plats krävs betydligt bredare representation och kanaler som speglar hela samhället – inte befintliga maktskikt. De allra flesta åker nämligen inte till Almedalen, även om öde gator på annars journalisttäta Södermalm i Stockholm kan få oss att tro annat.
Rösterna som växer upp längs spruckna loftgångar i Miljonprograms-Sverige hörs alltför sällan. Fastän det ofta är där politiken behövs som allra mest. Tidigare upplagor av Almedalsveckan har tyvärr blivit ett bevis för hur djupt rotade normerna är. Vad som skulle kunna vara en fest för demokratin har ofta reproducerat maktens vita rum. Det är synd. Det som sägs innanför murarna måste också spegla samhället utanför.
Forskaren och författaren Nassim Nicholas Taleb förklarar i boken ”The Black Swan” hur de verkligt intressanta och viktiga händelserna i ett samhälle varken går att förutspå eller tolka innanför befintliga ramar. Lärdomen är viktig för svenska medier.
Journalistik handlar nämligen inte om att rapportera om det som händer framför näsan på oss, det handlar om att skildra fenomen och strömningar som inte kommer till tals i kommersiella kanaler. Eller har råd att åka till Almedalen. Hur påverkas väljarna av de politiska förslagen? Vilka är de stora samhällsproblem i dag, och har politikerna svar på dem? Seriös och kvalitativ journalistik som inte nöjer sig med det uppenbara och glättiga, utan granskar och går på djupet där andra avstår. Förstå då kan Almedalen bli den där öppna, demokratiska mötesplatsen vi hoppas på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
