”Taksim-aktivisterna borde skämmas!” Det hade varit en rätt oväntad ledartext i Expressen om protesterna i Turkiet, eller hur?

För när protesterna i Turkiet, eller Brasilien, omskrivs är svenska medier och borgerliga ledarsidor, helt korrekt, uppskattande och tolkande: ”Maktmonopolets faror” och ”Avslöjande brutalitet”, skriver till exempel DN:s ledarredaktion om Turkiet.

”Erdogan har blivit alltmer auktoritär och hans milt islamistiska parti AKP struntar i all kritik”, sammanfattar DN sin kritik.

Demonstranterna i Brasilien uppges i svenska medier protestera mot höga taxor i kollektivtrafiken, korruption, bristande utbildning och sjukvård.

Och ändå har det kastats sten mot poliser i både Turkiet och Brasilien.

Visst är situationen annorlunda. Sverige saknar de breda medelklassdemonstrationerna. Men samtidigt kokar de demokratiska proteströrelserna.

Organisationen Megafonen arrangerar läxläsning i fattiga stadsdelar och talar om att ge unga politiska verktyg att förändra sin vardag. Fritidsledare engagerar sig för arbeten åt unga. Paneldebatter med ”Pantrarna” samlar 700 åhörare. Människor organiserar sig och skriver på listor mot en bostadspolitik som tvingar fattiga att flytta. ”Hur kan man ha en hyra på 12 000 kronor när man tjänar 15 000 kronor i månaden”, som en person i publiken säger på ett möte där Megafonen deltar. Desperationen är tydlig. Men det är vad mannen i publiken sedan säger som gör hans åsikter till en icke-fråga på borgerliga ledarsidor: ”De unga som kastar sten uttrycker också sina föräldrars vanmakt”.

För medierna och ledarsidorna erkänner i princip orättvisorna. Visst är det så att andelen niondeklassare i Akallaskolan med godkänt i alla ämnen sjunkit till en tredjedel. Visst finns rasistiska poliser. Visst finns poliser som inte tycks stoppa nazister från att ge sig på mörkhyade. Visst höjs hyrorna med utflyttning som följd. Visst visiterar polisen människor på sätt som upplevs som trakasserier. Visst stoppas mörkhyade i tunnelbanan.

M E N  D E  K A S T A R  J U  S T E N ! Och detta ska vi prata om som om det inte fanns någon morgondag. Ett axplock: ”Kriminella tjänar på kravallerna”, ”När de goda människorna ingenting gör”, ”De skrattar när stenarna kastas”, ”Kravaller kan inte ursäktas”, ”Låt stenkastarna ta ansvar”, ”Destruktiva reaktioner”, ”Ni som förstör borde skämmas”.

Det skulle inte förvåna om borgerliga ledarsidor i Brasilien och Turkiet har samma vinkel som sina svenska kollegor. Men det skulle naturligtvis kasta ett löjets skimmer över svenska medier om de lät hälsa att demonstranterna på Taksim borde gå hem och skämmas eftersom det fanns stenkastare bland dem. Här hemma är det däremot okej att säga att Megafonen ”förfäktar våld” eftersom organisationen anser att stenkastning kan ”förstås”.

Naturligtvis är våld fel och stenkastare bör skämmas, men detta är en moralisk åsikt och ointressant som politisk analys.

När man läser borgerliga ledarsidor är det svårt att frigöra sig från tanken att ondskan finns utomlands, men aldrig i Sverige. När medelklassen engagerar sig (och ja – kastar sten) i Turkiet och Brasilien så kritiserar de en korrupt stat. När fattiga engagerar sig (och ja – kastar sten) i Sverige, ska de skämmas. För Sverige är ju som bekant världens bästa och mest demokratiska land. Rasismen och korruptionen bor i andra länder men inte här. Vi har ju världens bästa demokrati. Motarbetande av demokratiska initiativ, rasism, flyttpolitik och skolsegregering är bara olycksfall i arbetet, aldrig politikens syfte eller tecken på brister i demokratin.

En självbild som heter duga.