MP:s existentiella livboj finns kanske i idéerna som en gång fick skogsmurvlar att bilda partiet. Förändring går ju att göra i både kofta och kostym.

Sovsäckar i gymnastiksalar. Kofta i stället för kavaj. Massagering mellan riksdagens plenidebatter. Det parti som i helgen håller kommundagar uppstod som en reaktion mot ett föråldrat och centralistiskt politiskt etablissemang, på “allt ruttet och förljuget” med Per Gahrtons ord.

De traditionella partierna missade chansen att fånga upp ett bubblande miljöengagemang — tidens aktivism blev MP:s självklara katalysator. Parallellen till vår tids feministiska våg och Fi är självklar.

Fast det var längesedan nu.

Maskrosbarnen har vuxit upp, utan att kanske riktigt inse det själva. De är inga rookies längre. Samtidigt har basen skiftat form. Partiet lockar snarare bemedlad, vit medelklass i innerstaden än miljöaktivister i skogen. MP blomstrade länge under oppositionens emotskap, omställningen till regeringsparti har varit desto smärtsammare.

Partiet fumlar sig fram, budskapen är tvetydiga och gröna statsråd tycks tro att de ännu sitter utanför maktens portar och knackar på. Inför helgens kommundagar sågas MP-topparna Åsa Romson och Gustav Fridolin för “svaga insatser”, valet kallas ett “jättemisslyckande”. Nu när MP äntligen har chansen att bevisa att partiet hör hemma i regeringsställning fäller företrädare krokben för sig själva, viktiga chanser sumpas.

Det knorras bland medlemmarna.

Partiet spretar åt många håll, den enda linjen är att det inte verkar finnas någon. På somliga håll är partiet i armkrok med Moderaterna och klubbar igenom borgerlig politik, på andra håll ett etablerat vänsterparti med närmast marxistisk systemkritik.

Bredden är förstås medveten och en följd av MP:s filosofi om decentralisering. Men partiet också blir udd- och identitetslöst, ledarskapet svagt och tafatt.

Att vara ett sjuprocentsparti utan tydlig kompass i en koalition är dömt att misslyckas. Risken är uppenbar att Miljöpartiet mals sönder under regerandets förrädiska malknivar, där S har mest att vinna. Det håller inte längre att vila sig mot identiteten som ett luddigt mittenparti med miljösamvete.

Grundfrågan är vad Åsa Romson och Gustav Fridolin egentligen vill med makten? Vilket är deras stora politiska projekt för framtiden, dess raison d’être?

Den “Gröna internationalen”, där MP ingår, har spännande idéer om deltagande demokrati, med reformer för spridning av ekonomisk och politisk makt. När tillvaron vacklar som mest kanske partiets existentiella livboj finns just där, i idéerna som en gång fick skogsmurvlar och aktivister att bilda partiet. I ett Sverige där segregation och klassklyftor varit den främsta motorn behövs krafter som tror på människan som det viktigaste navet för engagemang.

Förändring går ju att genomföra i både kofta och kostym.