Sverigedemokraterna lanserade sig nyligen som  »vårdpartiet«. Men SD:s vårdpolitik ska bekostas genom att dra ned på statens bidrag till kommuner och landsting. Det skulle betyda sämre vård för alla.

Vänsterpartisterna Håkan Jörnehed och Gunilla Roxby Cromvall, båda landstingspolitiker i Stockholms län har rätt: SD är inget sjukvårdsparti. I Stockholms län är det särskilt tydligt. Där har SD agerat stödhjul åt alliansens privatiserings- och nedrustningspolitik i ett landsting där förlossningsvården är i kris och hälsoklyftorna växer.

När SD nyligen var med och röstade ner kravet på en extern revision av haveriet Nya Karolinska hjälpte de alliansen att fortsätta genomdriva en politik som kommer att dränera sjukvården i Stockholms län på resurser under decennier framöver.

Redan idag är över sex hundra vårdplatser stängda i Stockholms läns landsting. Det saknas helt enkelt både resurser och personal för att kunna hålla vårdplatserna öppna. Resultatet blir att den personal som finns kvar går på knäna samtidigt som köerna växer. Och det kommer att bli värre, som sagt, eftersom SD verkar inställda på att fortsätta ge Alliansen sitt stöd i sjukvårdspolitiken.

Kontrasten är skarp mot Jimmie Åkessons tal om att Sverigedemokraterna ska bli ”vårdpartiet i Sverige”. SD satsar visserligen åtta miljarder på vården i sitt budgetförslag. Men när LO gör det som fler borde göra oftare och granskar SD:s beräkningar blir det tydligt att Jimmie ger med den ena handen, och tar med den andra.

SD:s ”satsning” på vården finansieras nämligen av neddragningar av statens bidrag till kommunerna och landstingen. Just det: pengarna till vården tas från resurser som också i hög grad skulle ha gått till vården. Det är en skattepolitik som står till höger om moderaternas, som LO:s Karl-Petter Thorwaldsson konstaterat.

I Sverigedemokraternas budgetmotion från i höstas föreslog de att de generella statsbidragen till kommunerna ska minskas med 26 miljarder kronor redan i år. Den neddragningen ska öka, tills neddragningen är uppe i 48 miljarder år 2020. LO-ekonomen Åsa Pia Järliden har räknat på hur stora nedskärningarna skulle bli om även andra av Sverigedemokraternas förslag till neddragningar i statliga anslag till kommunerna skulle genomföras. När hon lägger till de satsningar som SD föreslår landar det på ett totalt minus på 34 miljarder år 2017, och hela 58 miljarder i minus år 2020. Det är det SD vi känner igen: ett parti som står för massiva besparingar på välfärden.

Det låter som ett skämt, men det är inte särskilt roligt.

Varför denna aversion mot statens bidrag till kommunerna och det kommunala skatteutjämningssystemet? Skatteutjämningen om något är ju en förutsättning för en ”stark och gemensamt finansierad välfärd” som SD säger sig sträva efter, om en ska tro deras glättiga hemsida.

På LO:s presskonferens lanserade Fokus-journalisten Annie Reuterskiöld halvt på skämt teorin om SD:s aversion mot den kommunala skatteutjämningen odlas av fotbollsfans. Det lär finnas en myt bland storstadsklubbarnas supportrar att den kommunala skatteutjämningen gör det möjligt för små glesbygdskommuner att satsa orättvist mycket på sin lokala fotbollsklubb. Det skulle gå bättre för Djurgården och AIK om det kommunala skatteutjämningssystemet avskaffades, är teorin.

Det låter som ett skämt, men det är inte särskilt roligt. Särskilt inte för alla syrror och uskor som får bära konsekvenserna av SD:s nedskärningspolitik, och för alla människor i Sverige som får en sämre vård.