Marcus Priftis: Vad ska vi ta oss till med männen?

Det behövs en mansrörelse mot det pågående omyndighetsförklarandet av männen.

Den som har tagit del av den senaste tidens rapportering om våldtäkter och friande domar har svårt att inte vara antingen förbannad eller uppgiven.

Vi har fallet i Lund, då gärningsmannen friades trots att offret vrålade ”Nej!”, genom att säga att han ”uppfattade protesterna som en del av ett sexuellt spel”. Vi har det i Göteborg, där mannen inte bara söp ner kvinnan och drog nytta av hennes hjälplösa situation, utan även stal hennes mobiltelefon och låste in henne dagen därpå. Och friades, för att han ”inte fattade att hon var full”.

Så har vi fallet med mannen som erkände våldtäkt på Facebook men som inte ens gick till åtal. Och fosterpappan som mot spermabevis friades från våldtäkt på en sjuttonåring – med berättelsen att hon själv stoppat in hans runkpapper.

Vilken rövarhistoria som helst verkar kunna fungera i rätten. Kan man bara påstå att man är socialt förståndshandikappad finns det en chans att domstolen går på ens linje och fastställer att man ”saknat uppsåt att våldta”. Det är alltså vad gärningsmannen tänker som spelar roll. Inte vad han faktiskt gör.

Många har poängterat rättsrötan i detta, och det finns en livlig diskussion om hur lagen borde se ut i stället. Men jag vill väcka en annan fråga.

Uppenbart har gärningsmännen i Lund och Göteborg visat upp en sällsynt likgiltighet inför andra människor och en total oförmåga till såväl empati som eftertanke. Samtidigt menar domstolarna att de inte handlat orimligt nog att behöva ta rättsligt ansvar för sina gärningar. Ej heller anförs att de skulle vara intellektuellt funktionshindrade eller otillräkneliga.

Det innebär att rättsväsendet anser att en sådan likgiltighet och brist på empati ligger inom ramen för ett normalt manligt beteende. Följdfrågan blir oundviklig: vad ska vi då ta oss till med männen?

Om detta är normalt för en man, är det helt klart att mäns friheter och rättigheter måste behovsprövas. Allra minst måste män som vill arbeta med människor, och män som vill ta hand om barn, ansöka om tillstånd för detta. Eftersom barn är särskilt känsliga, och behöver en vårdnadshavare som sätter deras behov framför sina egna, måste normala män som vill ha kontakt med sina barn gå igenom en psykologisk utredning – eller åtminstone kunna visa upp ett läkarintyg på grundläggande empatisk förmåga.

Kanske stannar det inte där. Åtskilliga funktioner i samhället kräver att medborgarna förstår att respektera gränser. Hela myndighetsbegreppet är byggt på en förståelse av den vuxne medborgaren som kapabel att ta ansvar för sig själv och för andra. Är det rentav så att mäns myndighet måste behovsprövas?

Är du man? Gillar du inte den tanken? Då är du välkommen till barrikaderna. Det är hög tid för oss män att ta strid för att slippa bli betraktade som potentiella våldtäktsmän. Att slå tillbaka mot domstolarnas och samhällets kränkande syn på män som oförmögna att kontrollera och ta ansvar för sina drifter. Det behövs en mansrörelse mot det pågående omyndighetsförklarandet av männen.

Rätten att hållas ansvarig för sina handlingar är en hörnsten i medborgarskapet. Det är en rätt som vi män borde ha även när det gäller sex. Och det är för vårt eget bästa. Så länge vi fortsätter gå med på vanföreställningen att vi är kapabla till vilka övergrepp som helst bara någon trycker på fel knapp, kan vi inte heller klandra den som av säkerhetsskäl bestämmer sig för att aldrig ha med oss att göra.

Rättslösheten i våldtäktsmål är en mansfråga. Och vi måste ställa oss upp och berätta att vi inte står bakom den.

Marcus Priftis är författare. Hans nästa bok Det otäcka könet kommer ut på Leopard förlag i september.