Asa_Petersen

Åsa Petersen ser en amerikansk utställning om aidsaktivismen på 1980-talet och konstaterar att samma kamp behövs i dagens Sverige.

Deklarationen från organisationen People With AIDS träffar mig rakt i hjärtat:

”Vi fördömer försöken att etikettera oss som ’offer’, en term som innebär nederlag. Vi är bara ibland ’patienter’, en term som innebär passivitet, hjälplöshet och beroende av vård från andra. Vi är ’människor med aids’.”

Jag befinner mig i ett nästan helt rosa rum på New York Public Library. Detta lika stora som vackra bibliotek längs femte avenyn har öppnat sina arkiv och skapat en utställning om den amerikanska aidsaktivismen.

Precis som i Sverige skapade epidemin fullständig panik när den kom. Inte nog med att aids svepte in och tog livet av människor på ­fasansfulla sätt. De hivpositiva beskrevs dessutom som det stora hotet mot civilisationen. Löpsedlar skrek ut att ­homosexuella var mördare. Det föreslogs till och med att hiv-positiva skulle ­tatueras.

Aidsaktivisterna kämpade för att återupprätta människovärdet hos de drabbade. Gayaktivister, konstnärskollektiv och intressegrupper för sjuka satte djupa spår i samhällsdebatten med manifestationer och aktioner.

Det klassiska talet ”Why we fight” hölls av författaren Vito Russo 1988. Han sa: ”Aids är verkligen ett test för oss som folk. När framtida generationer frågar vad vi gjorde i denna kris, måste vi berätta att vi var här i dag […] Att en modig grupp människor stod upp och kämpade och – i vissa fall – gav sina liv så att andra människor kunde leva och vara fria.”

Aidsaktivisternas kamp var djupt politisk, för att inte säga intersektionell. De såg hur diskriminering och förtryck av minoriteter förvärrade aidskrisen.

”Vår regering fortsätter att ignorera hivpositivas liv, död och lidande för att de är gay, svarta, latinamerikaner eller fattiga. Den 4 juli 1989 kommer över 55 000 personer att ha dött. Agera nu. Slå tillbaka. Bekämpa aids”, stod det på ett legendariskt flygblad med den amerikanska flaggan.

Även kvinnors utsatta situation uppmärksammades. ”Kvinnor får inte aids – de bara dör av det”, skrev konstnärskollektivet Gran Fury 1991. Aidsvården för kvinnor var gravt eftersatt. Deras följdsjukdomar togs det liten notis om.

Det är 25 år sedan nu. Bromsmedicinernas utveckling har gjort att människor kan leva långa och hela liv med en hivdiagnos. Men stigmatiseringen fortsätter, inte minst i Sverige.

I vårt land har länge hivpositiva som haft sex utan att upplysa sin partner kunnat dömas enligt brottsbalken, oavsett om partnern smittats eller inte. FN avråder å det starkaste från sådan kriminalisering. I smittskyddslagen finns en informationsplikt som säger att hivpositiva måste berätta om sin hivstatus före sex. Denna plikt är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt.

Informationsplikten börjar luckras upp av nya direktiv från Socialstyrelsen och Smittskyddsläkarföreningen. Exakt hur de nya reglerna kommer att tillämpas är oklart. Informationsplikten försvaras dock fortfarande med att öppenheten om hiv blir större. Hivpositiva måste ju berätta om sin sjukdom. Men konsekvensen av lagen blir i stället den motsatta, ett större hemlighetsmakeri.

Gränsen mellan ”sjuka” och ”friska” görs knivskarp när allt ansvar för att hindra smittspridningen läggs på hivpositiva. De skambeläggs och stigmatiseras medan hivnegativa, som oftast ­inte har testat sig utan bara tror sig vara smittfria, slipper ansvar för sin hälsa.

Så kan hiv fortsätta spridas utan någons vetskap. Den svenska lagen är alltså inte bara stigmatiserande – utan även kontraproduktiv ur smittspridningssynpunkt.

”Alla människor med aids är oskyldiga” stod det på en affisch från Gran Fury 1988. Den användes i samband med demonstrationer över hela USA.

Svenska makthavare och lagstiftare skulle behöva se sådana affischer tapetserade längs gatorna än i dag.

Åsa Petersen