Stefan Löfvens tal i Almedalen visar att S kan skilja på strategi och taktik. Det kan räcka längre än vad många förutspår.

Söndagskvällen bjöd på regnuppehåll. Stefan Löfven bjöd på ett bra och ideologiskt tal från Almedalens scen. Talet kan till och med vara början på en valspurt som gör Löfven till statsminister med ett starkare mandat än vad många med rätta befarar. Men för att förstå varför måste bandet backas.

20 februari 2013 hade S pressfrukost på hotellet Grand Central i Stockholm. Stefan Löfven presenterade ett ”framtidskontrakt” och bland prioriteringarna märktes jobb, utbildning och välfärd.

Dagens Arena framhöll fördelarna med att muta in begreppet ”framtid” och spådde att S skulle kunna återkomma till idén med ett framtidskontrakt senare i valrörelsen. Men vi påpekade att politik inte bara är att vilja, som Almedalens egen Olof Palme framhöll. Politik är även att tjata.

I torsdags släppte S en ”framtidsplattform” med tre mål, som även präglade Löfvens tal. Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020; skolan ska vara bland de fem bästa i EU inom tio år; inkomstklyftorna ska minska och de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation genom investeringar i välfärden.

Det vi bevittnar är en socialdemokratisk valrörelse som verkar kunna skilja på strategi och taktik. Alltså: Strategi är konsten att vinna ett krig. Taktik är att vinna enskilda slag som innebär att den långsiktiga strategin uppnås.

Den som har följt S sedan Göran Persson höll sitt sista tal i Almedalen 2006 har bevittnat svårigheten med att hålla sig till en strategi. Det har varit olika varianter av att ingen kan vänta på ett möjligheternas land dit alla ska med, där det har varit tillväxt sedan 1889 och alla är supportrar som gör tummen upp.

Nu finns en befogad oro över att S inte kapitaliserar på en allmän vänstervind. Visst finns mätningar som visar att stödet för S var något större när Håkan Juholt stod på Almedalens scen. Och det är synd att den ursprungliga strategin inte inkluderar en annan syn på politikens roll efter finanskrisen och hur EU måste reformeras, vilket är en stor diskussion i europeiska vänsterkretsar.

Men det som är befriande med ”framtidsplattformen” och Löfvens tal är att den ursprungliga strategin ligger fast. Det är taktiken som anpassas och som börjar uppvisa ett viktigt, gemensamt drag.

Ett exempel är talets välkomna kritik av könsmaktsordningen. Löfven knöt jämställdhet till arbetsmarknaden, som dels är avgörande för att uppnå konkreta resultat och dels utgör trygg hemmaplan.

Att ha tre stora mål kan dock vara förvirrande om de inte binds samman av en röd tråd. Och S-politiken har tidigare uppvisat kamerala drag med olika delar som inte riktigt verkar höra ihop.

Men i Löfvens tal i Almedalen fanns den viktiga ideologiska bottenplattan och antirasismen. De olika målen bands samman av hoppet som idé samt en tydlig jämlikhetstanke med formuleringar om ett ”förbannat uppdelande i vi och dom” och en ”över- och underordning” som måste brytas.

Visst, Löfvens tal var inte det mest glödande någonsin från Almedalens scen. Men det var ett utmärkt och ideologiskt tal som fokuserade mer på den egna politiken – troligtvis en annan taktiskt anpassning – och som är del av en fastslagen strategi.

S bör fortsätta anpassa taktiken och våga visa viljan att vinna. För kursen är stabil och blandar drömmar med pragmatism. Det kan räcka längre än vad många just nu förutspår.