Yeshiwork Wondmeneh, utredare på Kommunal.
Yeshiwork Wondmeneh, utredare på Kommunal.

Det har nu gått en knapp vecka sedan Kvinnodagen och kvinnor kämpar överallt i världen, även om formen och målen för vår kamp kan se olika ut, skriver Yeshiwork Wondmeneh, utredare på Kommunal.

Kvinnor i svarta kläder av grova tyg, i låga stövlar eller kängor, med huvudduk som slutade i en knut under hakan. Det är bilder som har etsat sig fast i mina minnens kammare. Jag minns dem tydligare än någonting annat jag kan minnas från min första dag i Moskva hösten 1976. Stadiga och rediga arbetarkvinnor i »arbetarstaten«, som lade asfalt, som reparerade och sopade stadens enormt bredda vägar, gator och torg.

Som en tonårig med tidiga insikter om samband mellan kvinnoförtryck och ekonomisk makt/materiellt ägande var min första reflektion: »Där går en kvinna som tjänar sina egna pengar och köper sin frihet, hon är tillräckligt fysiskt stark för att klara av mansgöra«. Det kändes som om asfaltläggerskorna upphävde den påstådda »biologiska lagen«. En vision om kvinnans befrielse i hela världen tog fart i mina oförstörda sinnen. Eureka!

Nå, Moskva var inte min slutdestination, men arbetarkvinnorna fanns ju överallt i de andra städerna jag kommit att vistas i också. De var inte bara asfaltläggare eller fabriksarbetare utan också lokalvårdare på universiteten och i studentbostäderna. Vi möttes också i affärerna, där folket i »arbetarstaten« handlade bröd.

Jag kanske upplevde uppvaktningen som en klapp på axeln från patriarkatet.

Arbetarkvinnorna syntes helt enkelt överallt, utom på toppen till »arbetarstaten«. Den observationen gjorde jag senare, när jag började pröva om mitt första intryck. Omprövningen började med nyfikna funderingar: Hur skyddade dem sig mot asfaltångor? Tjänade de tillräckligt mycket för att ensam försörja en familj? Fick de lika mycket betalt som en manlig asfaltläggare? Hur såg det ut hemma? Deltog männen i hushållsarbetet?

Och så kom 8 mars, internationella kvinnodagen! De manliga lärarna och studenterna på universitetet gratulerade sina kvinnliga kolleger. Alla kvinnor uppvaktades med blommor. Jag tycker mig minnas en känsla av indignation när jag blev gratulerad och tog emot blommor. Det kändes även som en komedi, så som det ofta känns med situationer som är svåra att hantera.

Jag kanske upplevde uppvaktningen som en klapp på axeln från patriarkatet generellt och indignerades å alla kvinnors vägnar. Det var en sublim känsla, kanske det där som ofta kallas för magkänsla. För övrigt visste jag för lite, nästan ingenting, om den ryska (då sovjetska) kvinnans kamphistoria för bland annat bröd och fred. Det enda jag lutade på var mitt djupa inre längtan efter en »äkta« frihet, jämlikhet och rättvisa. Var min indignation ett uttryck för en ungdoms arrogans?

Sedan 1978 är 8 mars en högtid i fler länder världen över; den kom till efter en FN resolution 1977 som beslutade att införa en internationell kvinnodag. På FN:s webbsida står följande inledning om 8 mars:

»It is a day when women are recognized for their achievements without regard to divisions, whether national, ethnic, linguistic, cultural, economic or political. It is an occasion for looking back on past struggles and accomplishments, and more importantly, for looking ahead to the untapped potential and opportunities that await future generations of women.«

Kvinnor kämpar överallt i världen, även om formen och målen för vår kamp kan se olika ut. Där totalitära regimer av olika slag regerar eller/och väpnade konflikter råder handlar det om kamp för grundläggande överlevnad. Vi drabbas mycket hårdare av konsekvenserna av totalitär politik eller av konflikter och krig. Vi utsätts bland annat för enorm stress för barnens säkerhet och för deras basbehov.

Utöver det råkar vi ofta för sexuella våld och övergrepp, vi behandlas som krigsbyten. Kvinnor är dock inte bara passiva offer utan världen över deltar vi i organiserade politiska rörelser för demokratiska och mänskliga rättigheter, inte sällan intar vi också ledande positioner.

Min uppfattning är att politik som främjar fred och demokrati kan skapa bättre förutsättningar för jämställdhet. Detta har visats i framgångarna i demokratiska länder.

Sverige är ett bra exempel med många och stora framgångar. Men ibland kan det kännas som om utvecklingen går långsamt som till exempel i frågan om arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken, där de organisatoriska riskerna inte förebyggs tillräckligt systematiskt för att begränsa arbetsorsakade besvär och skador, trots lagar och förordningar.

Ibland kan det till och med kännas som om utvecklingen går något steg tillbaka och det kan väcka otålighet, men så länge vi är en demokratisk nation kan vi arbeta framåt tills vi kommer i mål. Däremot, när våra demokratiska grunder hotas, till exempel i form av att demokratiskt valda anser sig ha rätt att tysta den fria pressen eller ogiltigförklara lagen, då ska vi se upp.

Yeshiwork Wondmeneh, utredare på Kommunal.