Det är lätt att få intrycket att Socialdemokraternas Europapolitik är oviktig. Emellanåt dyker det upp ett debattinlägg i morgontidningen. Men dessa sporadiska utspel från socialdemokrater i Bryssel skapar sällan någon debatt. Det är helt naturligt med tanke på att tongivande politiker på hemmaplan lika sällan backar upp eller tar strid för hur välfärd, miljö och integration ska förbättras inom EU. Den europeiska horisonten är med andra ord alldeles för avlägsen när Socialdemokraterna för fram sin politik i den svenska debatten.

Detta bör på allvar ifrågasättas nu när partiet står inför nödvändig förnyelse. I stället för att återvända till en mer traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik kan partiet vidga perspektivet och visa vilken roll arbetarrörelsens kärnfrågor har att spela i ett allt mer rörligt Europa. Erfarenheter från andra socialdemokratiska partier pekar på att detta också kan stärka partifärgen. Den europeiska vänstern är i allmänhet inte bara mer positiv till samarbete inom unionen. Europa är en självklar stridsfront för olika reformkrav. Det märks i den inrikespolitiska debatten och det skapar konflikter med högerpartier som inte vill ha nya överstatliga regleringar.

I samband med finanskrisen har till exempel SPD i Tyskland krävt att solidaritet med Grekland ska ske jämsides med ny beskattning av banksektorn för att hindra riskfylld valutaspekulation. I Frankrike vill socialistpartiet storsatsa på den europeiska industrin för att säkra jobb och miljö inför nästa kris. I andra länder har kravet på en europeisk minimilön för att undvika lönedumpning också dykt upp. Det finns alltså en rad vänsterfrågor som inte kan drivas inom nationsgränserna. Dessa tenderar att bli alltmer betydelsefulla när gränserna inom Europa luckras upp.

Den insikten har inte fått samma genomslag hos den rödgröna oppositionen i Sverige. EU har inte bara omgivits av ointresse utan länge också betraktats som ett högerprojekt. Tage Erlander tyckte att medlemskap i dåvarande EEC var onödigt och ett hot mot neutraliteten. Olof Palmes utrikespolitik var mer orienterad mot tredje världen. Först med Ingvar Carlsson och Göran Persson kom en brytpunkt och samarbetet har sedan EU-inträdet 1995 fördjupats. Mona Sahlin har inte ändrat denna kursinriktning.

Men när den socialdemokratiska politiken presenteras verkar fortfarande en kvardröjande EU-skepticism hålla fast partiet i ett ensidigt nationstänkande. I årets valrörelse har kompromisser med Vänsterpartiet ytterligare förhindrat Socialdemokraterna från att utveckla sina visioner för Europa. Det har därför räckt för de borgerliga att markera sin Europavänliga linje och ställa den mot de rödgrönas mer obestämda politik. Sakfrågorna och innehållet behöver alliansen inte precisera. Debatten reduceras till en trovärdighetsfråga.

Nu när det rödgröna samarbetet är mer uppluckrat har Socialdemokraterna bättre utrymme för en utmanande Europapolitik. En kraftig offensiv här blir inte bara ett ansiktslyft för partiet. Den gynnar också den svenska politiska kulturen i sin helhet. Annars riskerar seglivade fördomar om EU som ett borgerligt intressefält att befästas.

Det vore olyckligt eftersom det nuvarande EU till stor del har formats av starka socialdemokratiska regeringar under 1990-talet. Sverige var med dåvarande utrikesminister Anna Lindh en pådrivande kraft i unionens östutvidgning. Dessa betydande insatser riskerar nu att falla i glömska. I den socialdemokratiska förnyelsen bör därför visionerna för Europa ha en betydligt mer framträdande plats.

Johannes Heuman, journalist och doktorand i historia vid Stockholms universitet