Socialdemokraternas ängsliga anpassning är anmärkningsvärd

Det fanns en gång ett socialdemokratiskt parti som stod för humanism, mänskliga rättigheter, solidaritet och rättvisa, inte bara nationellt utan också i förhållande till människor med ursprung i andra länder. Det partiet tycks inte finnas längre.

Det blev tydligt när Magdalena Andersson strax före jul sade i en intervju att ”vi ska ha en mycket stram migrationspolitik”. På frågan om vad som numera skiljer Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i synen på invandring svarade hon att skillnaden inte handlar om synen på migration, men i synen på de som redan finns i vårt land.

Med andra ord medger Magdalena Andersson att Socialdemokraterna har anpassat sig till Sverigedemokraterna i synen på invandring. Det är anmärkningsvärt, liksom att de har anpassat sig till den högerpopulistiska retorik som ständigt framställer invandring som problem och återkommande kopplar ihop invandring med andra problem som kriminalitet. Samtidigt sägs inte ett ord om klassiska socialdemokratiska honnörsord som humanism, mänskliga rättigheter, solidaritet eller rättvisa.

Detta står i skarp kontrast till det partiprogram som Socialdemokraterna antog för tio år sedan och som fortfarande är det gällande. Där slår partiet fast att ”i övertygelsen om alla människors lika och okränkbara värde och rätt har socialdemokratin sina djupaste rötter”. De skriver också om vikten av solidaritet, i sig och som en kraft för att öka friheten i samhället. Detta ”eftersom ingen är fri förrän alla är fria. Rättvisan kan uppnås först då även de som inte berörts upprörs av orättvisan”. Därför hävdar de att ”Socialdemokratins uppgift är att ta parti för den som har mindre makt”.

För de som faktiskt värnar humanism, mänskliga rättigheter och solidaritet är denna utveckling djupt sorglig.

I partiprogrammet skriver de också om vikten av att bekämpa de maktstrukturer som råder i samhället och som skapar överordning och underordning. Detta gäller också relationen mellan infödda och människor med utländsk bakgrund, där man konstaterar att ”I vårt samhälle finns också rasistiska strukturer, som begränsar vissa människors liv samtidigt som de ger andra privilegier. Rasismen bygger på en uppdelning av olika tänkta folkgrupper och försvarar en ojämlikhet i makt och resurser mellan dem.”

Viktigt att notera är även att man säger sig vilja bekämpa att problem som inte handlar om invandring görs till etniska problem: ”Samtidigt som rasismen och samhällets klasstruktur förstärker varandra, finns det en risk att fattiga grupper och platser, och därmed klasstrukturer, felaktigt görs till etniska problem i samhällsdebatten. Detta synsätt vill vi socialdemokrater bekämpa.” Partiprogrammet slår också fast att ”Socialdemokraterna är ett antirasistiskt parti, som strävar efter jämlikhet oavsett hudfärg, etnisk och kulturell tillhörighet eller religion”, och vikten av att ”Alla som söker skydd inom EU ska garanteras likvärdig behandling enligt” – märk väl – ”solidaritetens och humanitetens principer.”

Dessa exempel från partiprogrammet illustrerar att Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen numera driver en politik som på viktiga punkter strider mot det egna partiprogrammet. De illustrerar också hur långt normaliseringen av en de facto invandringsfientlig retorik och politik har gått och hur dramatiskt det socialdemokratiska närmandet till Sverigedemokraternas politik är. Att Magdalena Andersson ens får frågan om vad som skiljer Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i synen på invandring är utan tvekan talande.

För de som faktiskt värnar humanism, mänskliga rättigheter och solidaritet är denna utveckling djupt sorglig. Det är dessutom sakligt felaktigt att invandring skulle vara en belastning för Sverige. Samtidigt väcker utvecklingen flera andra frågor. Dit hör vilka grundläggande värderingar dagens Socialdemokraterna egentligen står för. Dit hör vilken betydelse eller funktion som partiprogram fyller när partierna inte verkar bry sig om eller följa dem. Och dit hör om klassiska socialdemokrater har blivit lika få eller internt försvagade inom Socialdemokraterna som liberaler har blivit i Liberalerna.

En sak är dock säker: Det som långsiktigt väcker respekt och förtroende är partier som är tydliga med och tar strid för sina värderingar. Inte partier som ängsligt anpassar sig till vad de tror ska gå hem i utvalda målgrupper. Politik är att vilja, sade Olof Palme, men en vilja utan fast förankring i ideologiska värderingar och en tydlig värderingsmässig kompass saknar värde. Kvar blir ett parti som, för att parafrasera Vilhelm Moberg, bara har två idéer: ”att ta makten och att behålla den”.

Jesper Strömbäck, är professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet