Visst skulle exempelvis delad föräldraförsäkring innebära en radikal förändring mot ökad jämställdhet. Men det betyder inte att en jämställdhetsmyndighet inte kan hitta många arbetsuppgifter. Även utan att leta i utsatta förorter.

Symbolpolitik, sa Ulf Kristersson i budgetdebatten. »Ingen 13-åring flicka lär bli gladare för att det finns en jämställdhetsmyndighet i Sverige.« Förmodligen helt korrekt på kort sikt. Men det behöver verkligen inte betyda att det är ett dåligt förslag. Eller att en sådan faktiskt på sikt kan förändra något för 13-åriga flickor, trots att det låter så byråkratiskt och trist.

2007 rankades Sverige som det mest jämställda landet i världen. 2013, efter sju år av borgerligt styre, hade man halkat ner till fjärde plats. Andra länder, med högre ambitioner, hade gått om. Det går att göra mer om den politiska viljan finns.

Utredningen som föreslår en jämställdhetsmyndighet vill bland annat ge den i uppdrag att stödja arbetet med att integrera ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten hos myndigheter och kommuner, landsting och regioner.

Om hela den effektiva svenska statsförvaltningen jobbar åt samma håll kring att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden och se till att flickor och pojkar behandlas lika i skolan förändras saker – steg för steg. En jämställdhetsmyndighet, tillsammans med det övriga offentliga Sverige, kan bidra till en förändring. Att delad föräldraförsäkring skulle kunna åstadkomma mycket för jämställdheten är liksom enklare att förstå. Men mycket av det arbete som krävs handlar om att flytta fram positioner steg för steg.

En intressant aspekt är att invändningarna från borgerligheten handlar om att jämställdhet visst är ett problem, men för vissa specifika grupper.

Moderaternas invändning är att »vårt stora problem är utanförskapet« och att en ny myndighet inte löser »problemen i våra utanförskapsområden«. Liberalerna i Stockholm är snabbt ute och säger att myndigheten bör ligga i Husby. Lotta Edholm skriver att: »I Stockholm och i Sverige i dag begränsas många kvinnors och flickors liv av heders- och oskuldsnormer. Men kunskapen om hur detta förtryck ser ut och hur det kan bekämpas är långt ifrån tillräcklig.« Ett försök att etnifiera jämställdhetsfrågorna.

I Almedalen passar Ebba Busch Thor på att lyfta jämställdhet som en av de »svenska« värderingarna. Ibland passar det alltså – annars är det ju inte jämställdhetsförespråkare man oftast hittar i Kristdemokraterna.

Jag tror att jämställdhetsmyndigheten kan hitta gott om arbetsområden även i Gnosjö, Östersund och Stockholms innerstad. Där deltidsarbetet fortfarande är norm för mammor, och där kvinnor får skandalöst låga pensioner. Där mammor fortfarande tar ut en väsentligt större del av föräldraledigheten än pappor. Att bygga upp och ta till vara befintlig kunskap kring hedersvåld kan också vara ett viktigt uppdrag. Men utan att låtsas att jämställdhetsproblemen kommer till Sverige med invandring.