Hanne Martinek
Hanne Martinek

Fler lågavlönade jobb visar inte vägen framåt. Tvärt om visar den bakåt mot ett mindre jämställt och mindre jämlikt samhälle, skriver Hanne Martinek, doktor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Opinionen kring låglönejobb tycks ha vänt. Medan det tidigare var ett solklart borgerligt projekt talar nu också fler och fler socialdemokrater om en utvidgad låglönesektor som en möjlig väg framåt, till exempel för att integrera nyanlända på arbetsmarknaden.

Det finns flera djupt problematiska aspekter med en utvidgad låglönesektor som allt för sällan tas upp i diskussionen. För det första är kvinnor överrepresenterade i låglönejobben, och för det andra är den ekonomiska situationen för människor i låglönejobb under tiden de jobbar bara halva historien. Vi måste också tänka på vad som händer när dessa människor blir arbetslösa, sjuka eller gammal.

Den utvidgade låglönesektorn cementerar en konservativ familjemodell.

Låglönesektorn är en kvinnosektor. Det gäller överallt i Europa, kvinnor är överrepresenterade i låglöneyrken. Vi ser det redan om än i liten skala i Sverige, i Tyskland där utbyggnaden av låglönesektorn började på allvar för ungefär 15 år sedan är denna tendens mycket mer utpräglat. Låglönejobb har där blivit en typisk anställningsform för många gifta kvinnor.

Den utvidgade låglönesektorn cementerar en konservativ familjemodell där mannen i huvudsak är ansvarig för hushållets inkomst och kvinnans inkomst snarare betraktas som att ”tjäna lite extra”. Istället är hon huvudansvarig för det obetalda arbetet. På så sätt stabiliseras en könssegregerad arbetsmarknad och en ekonomisk beroendeställning för kvinnor till sina män. Många svenska regeringar har jobbat länge och hårt för att motverka just kvinnors ekonomiska beroende i familjen. En utvidgad låglönesektor skulle vara ett långt kliv bakåt för kvinnors ekonomiska självständighet.

Vidare fokuserar låglönedebatten ofta på just lönen: Klarar sig dessa personer på lönen eller inte? Men även om de gör det – vad händer om personen blir sjuk, arbetslös, gammal, eller får barn?

Jag har studerat mödrars finansiella situation i Tyskland och Sverige. Det visade sig att föräldraförsäkringen och andra sociala förmåner var överraskande lika i båda länderna. Trots detta är mödrar till småbarn, speciellt ensamstående, i Tyskland i mycket högre grad fattiga än i Sverige. Orsaken till denna skillnad är den sämre position kvinnorna har på arbetsmarknaden samt de delvis mycket lägre lönenivåerna i Tyskland.

Om låglönesektorn utvidgas även i Sverige innebär det inte att vi ruckar på en liten del av den svenska modellen. En utvidgad låglönesektor angriper den svenska modellens kärna: låga fattigdomssiffror och hög grad av jämställdhet. Sverige har lägre fattigdomssiffor än de flesta andra länder eftersom socialförsäkringen bygger på tidigare inkomst. Därav följer att om lönenivån sjunker under en viss gräns så fallerar hela systemet som ska tillhandhålla en universell välfärd för alla.

I diskussionen om låglönejobb hävdas det ofta att fler personer i låglönejobb skulle minska antalet »bidragsberoende«. Men det är uppenbart att det finns andra vägar att gå.

Vi har stort behov av arbetskraft. Inom vård, skola och omsorg är personalbristen ett faktum. Ja, det skulle betyda fler jobb i den offentliga sektorn, och det skulle finansieras genom skattemedel. Men vi måste vara medvetna om att en utvidgad låglönesektor inte heller är gratis. Låga löner ger låga skattintäkter, låga löner måste kombineras med andra förmåner så som socialbidrag, antingen när personen är i arbete eller när hon blir sjuk, får barn, blir gammal.

Vi har ett val. En utvidgad låglönesektor visar inte vägen framåt, den visar bakåt mot ett mindre jämställt, mindre jämlikt samhälle.

Hanne Martinek, doktor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.