Rättssäkerheten tycks vara beroende av nitiska journalister. Det liknar ett systemfel.

Onsdagskvällens tredje och sista del av SVT-dokumentären om fallet Kevin var närmast mardrömslik.

De små pojkarna från Arvika som utpekats som att de skulle ha mördat sin lekkamrat grillades i flera timmar långa, tortyrliknande förhör. När ingenting hjälpte och pojkarna kved att de inte orkade mer, lade polisen orden i mun på dem.

En förhörsteknik som bygger på den utdömda teorin om förträngda minnen.

Det fanns inga erkännanden, inga tekniska bevis, inga vittnen och ett alibi. Ändå utpekades pojkarna som mördare, vilket krossade en hel familj. Det var en skakande, utomordentlig journalistik.

Detta är inte första gången journalister grävt fram rättsfall som totalhavererat.

Utan journalisten Dick Sundevall skulle hemvårdaren Joy Rahman knappast fått resning efter åtta år i fängelse för ett mord han inte begått.

TV-journalisten Trond Sefastsson lyckades få en taxichaufför frikänd, som felaktigt utpekats som medhjälpare till ett mord och dömts till livstid.

Hannes Råstams kritiska journalistik spelade en avgörande roll för att morddomarna mot Thomas Quick, alias Sture Bergwall, revs upp.

I veckan inleddes en ny rättegång sedan Kaj Linna som dömts för mord och suttit inne i tolv år fått resning. Hur det går är ovisst, men det skulle knappast blivit en förnyad prövning utan DN-journalisten Stefan Lisinskis kritiska granskning av domen.

Det verkar som vi har att göra med ett systemfel. För ska det verkligen vara journalister som gång på gång slår larm om illa underbyggda domar? Var finns de rättsvårdande myndigheterna?

JK är en rättsvårdande myndighet som 2006 gjorde ett försök att diskutera frågan.

Ska det verkligen vara journalister som gång på gång slår larm om illa underbyggda domar?

Man hade granskat elva resningsärenden, där människor som dömts till långa fängelsestraff men fått nya rättegångar och blivit frikända.

Utredningsmannen Hans-Gunnar Axberger menade att det i samtliga fall varit en för svag bevisprövning. Han antydde att domstolarna kanske inte hade tid att läsa hela förundersökningarna. Då kom en storm av invändningar från höga domare. Debatten tystnade. Frågetecknen dök upp igen efter fallet Quick, men dog efter ett tag.

Nu har tunga namn sagt sig vara mörkrädda över vad de sett i TV-programmen om fallet Kevin. Det är hög tid för en konkret debatt om vad vi kan göra för att förbättra rättssäkerheten.

Tilltron till rättssystemet är en avgörande del av demokratin. Men den tidigare pressombudsmannen Yrsa Stenius har fel när hon i en debattartikel skriver att fallet Kevin visar att rättssäkerheten håller på att duka under för egenmäktiga medier.

Det är precis tvärtom, alla de journalister som kunnat peka på felaktiga domar har ökat tilltron till rättvisan och demokratin. All heder åt Dan Josefsson.