Folkpartiet sitter på nycklarna till Sveriges politiska framtid. Partiets vägval kan avgöra hur Sverige ser ut om tio till tjugo år.

Per Ahlmark, som ledde Folkpartiet på 1970-talet, avslutar sina memoarer ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011) med kapitlet ”I väntan på Birgitta”. Där uttrycker författaren en förhoppning att han ”snart, under mina sista år, får uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet”.

Per Ahlmarks råd brukar gå hem i de liberala leden. Han följer inte traditionen bland avgångna partiledare att ligga lågt. Förra gången det begav sig riktade Ahlmark en förödande kritik mot dåvarande partiledaren Lars Leijonborg och förordade i stället Jan Björklund.

Men Per Ahlmark lär få vänta ett tag till på Birgitta. I helgen nominerades hon av Västerbotten. Men bara ytterligare ett distrikt hängde på. Det tog två dygn för Ohlsson att kommentera saken. Då var det uppenbart att stödet för Jan Björklund fortfarande är överväldigande. Åtminstone tills vidare.

Birgitta Ohlssons uttalande var både talande och dubiöst:

”Frågan är inte aktuell för mig nu och jag har precis kommit tillbaka från min föräldraledighet. Björklund vill gärna fortsätta och känner stöd.”

Surt sa räven. Det finns uppenbarligen inget självklart stöd för henne i Folkpartiet. Hon är i hög grad en splittrande person. Hon har många anhängare. Men har också stött sig med många i partiet. Mellan Björklund och Ohlsson råder sedan länge en väl känd animositet.

Folkpartiet sitter på nycklarna till Sveriges politiska framtid. Partiets vägval kan bestämma maktförhållandena i svensk politik men också avgöra hur Sverige kommer att se ut om tio till tjugo år. Det vägvalet är överordnat själva partiledarvalet.

Ola Larsmo påminde i Dagens Nyheter om att en rad borgerliga och ”liberala” skribenter det senaste halvåret öppnat för en politisk omorientering i konservativ riktning. Det motiveras av maktpolitiska skäl. En kommande alliansregering skulle kunna luta sig mot Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd. Och det är påfallande hur flera partier inom alliansen försöker möta Sverigedemokraternas frammarsch genom att gå dem till mötes med olika flyktingpolitiska utspel.

Efter den nyliberala vågen växer en konservativ nationalistisk och främlingsfientlig höger fram. Den kan mycket väl klyva borgerligheten och den liberala familjen, som rymmer allt från nyliberaler till socialliberaler.

Folkpartiet har under Jan Björklund (det började redan med Lars Leijonborg) profilerat partiet med ett slags ”de-hårda-tagens-liberalism” till skillnad från partiets tidigare ”snällism”. Det började med symboliska utspel om språkkrav inför 2002 års val. Efter valet 2014 reviderade Folkpartiet under Björklunds ledning – Birgitta Ohlsson opponerade sig – invandringspolitiken. Exempelvis kräver Folkpartiet nu fler tillfälliga uppehållstillstånd i väntan på att flyktingarna kan försörja sig.

Men mest fokus lägger Folkpartiet på ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Det är en universalmedicin för både det ena och andra. Det står för försämrad arbetsrätt. Och framför allt sänkta ingångslöner för ”enklare ”jobb”. Man undrar så smått hur det gick till när de tidigare socialliberalerna kom fram till att sämre villkor för just de som redan har lägst löner ska lösa de integrationspolitiska utmaningarna?

Man skulle vilja rekommendera Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, för i den här frågan är de rörande överens, ett studiebesök i den verkliga låglönearbetsmarknad som etablerats i länder där arbetsmarknaden avreglerats och facket pressats tillbaka såsom de önskar. Birgitta Ohlsson beskrivs ibland som vänsterliberal. Det låter sig svårligen göras om man beaktar hennes syn på ekonomi och arbetsmarknad.

Som Ola Larsmo framhåller har den nationalistiska högern udden riktad mot socialdemokrati och socialliberalism. Den nya främlingsfientliga högern bekämpas bäst med antirasism och en politik som minskar klyftorna mellan grupper och individer.

Härmed utfärdas en efterlysning: Var finns det parti – och den partiledare – som kan återuppväcka denna socialliberala tradition i svensk politik?