Vi lever i en tid då den reaktionära konservatismen återuppstår. I hela Europa märks bristen på effektiva motkrafter. Riktar vi in oss på felaktiga strategier?
Björn af Kleens reportage i Dagens Nyheter om de nya nationalisterna utmanar den etablerade mediala bilden av den svenska högerextremismen.
Sverigedemokraternas (SD) väljare brukar kategoriseras som lantisar, arbetare, arbetslösa eller förtidspensionerade – och oftast män. Den bilden är inte helt osann. Men stödet för SD högre upp på klasstrappan är faktiskt påtagligt.
Efterhand har stödet för SD ökat även bland tjänstemän och akademiker. Partiet är idag starkt även på överklassens Östermalm.
Sverigedemokraterna vill skapa en armbågslucka till de mer extrema grupperna i den högerradikala rörelsen.
Senast kapade partiet banden till sitt eget ungdomsförbund, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Björn af Kleen ger oss en inblick i den här högerextrema miljön.
Den består i hög grad av väletablerade personer med trygg och stabil medelklass- eller överklassbakgrund. De har inte levt i något utanförskap. En hel del av dem har gått på fina skolor och studerat vid lärosäten som Handelshögskolan i centrala Stockholm.
Parallellen till 1930-talets akademiska överklassnazism är iögonfallande. Precis som då finns en spänning mellan den folkliga och borgerliga extremismen. Framväxten av den senare kan vara förklaringen till att det etablerade samhällets barriär till SD nu håller på att brytas ned.
Under hösten publicerade Arena Idé Per Wirténs essä om Dansk Folkepartis ideolog Søren Krarup. Den bekräftar på sitt sätt den underliggande tesen i DN:s reportage.
Vi lever i en tid då den reaktionära konservatismen återuppstår. Den spretar åt olika håll, men trampar på i väl upptrampade historiska spår. Det är fråga om en intellektuell konservativ idétradition, om än murken och mörk, som vi behöver förstå och kritisera.
Den vänder sig i dag framför allt mot invandring, mångkultur, internationalism – allt från EU:s politiska roll till FN:s stadga om mänskliga och sociala rättigheter. Mot detta ställer de en etnisk eller kulturell nationell gemenskap.
I förra veckan deltog jag på en konferens i Berlin, arrangerad av Progressive Zentrum, om högerpopulismen i Europa. Programmet sade en hel del om dagens allvarliga läge.
I några länder, som Polen och Ungern, styr redan högerkonservativa partier. Polen plockar nu ner EU-flaggan och stänger sina gränser, precis som i Ungern. Där intar sedan länge regimen en auktoritär hållning till oliktänkande och snävar in yttrandefriheten med hjälp av nationalistiska argument.
Högerkonservativa partier har numera ”modelländer” de kan hänvisa till och inspireras av.
Ett uppenbart politiskt problem i Polen och Ungern är bristen på motkrafter. De tidigare vänsterpartierna har havererat eller tappat mark. Socialliberala partier är en utrotningshotad politisk art.
I andra länder i Europa som i Grekland och Bulgarien fungerar högerpopulistiska partier som stödpartier till sittande regeringar.
Sverige är ett av flera exempel där radikala högerpopulistiska partier går fram, men inte har något politiskt inflytande. Än så länge.
Det slog mig under seminariet i Berlin att det finns en uppsjö av analyser av och ett stort mått av kunskap om den konservativa rekylen i Europa. Hur många böcker om Sverigedemokraterna har jag inte läst själv? Däremot saknar vi effektiva motmedel.
Kanske beror det på att det inte finns någon universalmedicin. Vi har att göra med en reaktionär rörelse med flera bottnar.
Kanske är förklaringen också att strategin inte kan vara enkelspårig. Det handlar om att politiskt ta fighten med högerkonservatismen.
Framför allt måste vi bekämpa orsakerna till dagens reaktionära bumerang – de sociala, politiska och ekonomiska processer som gör det möjligt för högerradikala partier och rörelser att slå split mellan oss.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
