Bild: Stock.XCHNG

Det var utmärkt att regeringen drog tillbaka sitt sönderkritiserade förslag om att alla långtidssjuka bara ska ha 75 procent, också med extra avtalsförsäkringar eller privata överenskommelser. En prestigeförlust? Tja, sådana får en regering ibland ta. Eftersom fler reträtter aviserats, är det verkliga problemet att så många av regeringens förslag är illa förberedda. Finansminister Anders Borg (m) liknar uppfinnaren i tv-satiren Lorry, som gång på gång tvingas medge: "Tänkte inte på det".

Exakt så säger han förstås inte. I ekots lördagsintervju häromdagen vevar han på med sin vanliga refräng att han står för saklighet och pragmatism, att man "inte ska göra ideologi av tekniska lösningar". Det här är mest politisk taktik. Borg försöker låtsas att han står ovanför rättviseargumenten. Han vet att en cancersjuk banktjänsteman som tjänar 25 000 kr och är sjuk längre än ett år, skulle mista 3 000 kronor i ersättning med det förslag som regeringen nu har dragit tillbaka. Och han inser att han inte skulle klara den debatten.

Nu har finansministern viftat undan sina nyliberala belackare i till exempel Fria moderata studentförbundet med att de är främmande för vardagslivet. Kan så vara, men hur är det ställt med hans egen förmåga? Politik är ingen akademisk seminarieövning, där olika hugskott prövas och avvisas. För man kan ana att det i vardagslivet finns många, typ den cancersjuka banktjänstemannen, som nästan går åt av oro, innan Borg och hans teknokrater inne i bunkern tänkt färdigt och insett vad de flesta andra redan har förstått, att konsekvenserna av deras hugskott blir för brutala.

Finansministern envisas ändå med att säga att han lyssnar. Men han hör vad han vill höra. Det demonstrerades häromdagen när regeringen skulle backa från det tidigare nämnda sjuklöneförslaget och var i akut behov av en räddningsplanka. Man kan gissa att någon i Borgs stab greppat i högen av olästa papper och hittat ett brev från Saco i november, där det står att "Vi vill fortsätta utforma kollektivavtalen på ett ansvarsfullt sätt". Ett brev som inte hamnat hos registratorn, men som nu hastigt stämplades in. På så vis kunde Borg gå ut och säga att regeringens förslag inte behövs, för parterna har nu försäkrat att man ska uppträda ansvarsfullt.

Men några sådana garantier har parterna givetvis inte gett. För själva poängen med avtal och privata överenskommelser om sjuklönen är att de ska ge större trygghet än enbart den statliga ersättningen. Borg kan ibland låta som en bussig kille, men han drar sig alltså inte för att fiffla och manipulera. Varför inte i det här fallet säga som det är, att han inte kan lägga fram ett förslag som klockrent strider mot internationella överenskommelser som Sverige träffat?