Företagens systematiska och destruktiva skatteplanering är fullständigt oacceptabel. Svaret från svenska politiker måste bli att klämma åt armén av skattesmitarkonsulter och återinföra förmögenhetsskatten.

Medieläckorna om skatteflykt duggar tätt. Och replikerna som uttalas efter Luxemburg-, Panama- och Paradisläckan följer ett tydligt mönster. De som fifflat säger, som Leif Östling, att de bara följer reglerna. Politikerna verkar upprörda och menar att reglerna måste ses över. Men sedan händer inte så mycket.

Varför gör det inte det?

Förklaringen är att de verkligt rika och storföretagen i de flesta länder har ett övertag över sina regeringar. Det är nästan som om de folkvalda tagits som gisslan av bolagen. Om ni inte ger oss hyggliga skattevillkor så flyttar vi någon annanstans är det outtalade, och ibland uttalade, hotet.

Därför är det en tävlan mellan olika länder om vem som kan sänka bolagsskatten mest. Därför har svenska regeringar av olika partifärg avskaffat arvsskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Och därför dribblar nästan alla multinationella företag med sina inkomster, flyttar dem mellan bolag i olika länder för att betala så lite skatt som möjligt.

Irland är ett exempel på ett land som kapitulerat för storföretagen. Där behöver dessa bara betala rekordlåga 13,5 procent i bolagsskatt. Men vissa företag, som regeringen inte vill ska flytta någon annanstans, som Apple, har fått en specialöverenskommelse. 2014 betalade de bara 0,005 procent i bolagsskatt.

Häromåret krävde EU-kommissionen Apple på motsvarande 123 miljarder kronor som Irland missat i skatteintäkter under några år. Men de som protesterade högst mot kravet var den irländska regeringen. Den ville inte ha några pengar, utan ville behålla Apples sysselsättningstillfällen.

Inkomstklyftorna i vår del av världen exploderar när de rika tar för sig.

Det här är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Det är provocerande för de mindre företag på Irland och i andra länder som betalar sin skatt, medan ett antal storfräsare åker i gräddfil. Men också därför att inkomstklyftorna i vår del av världen formligen exploderar när de rika tar för sig, vilket gödslar högerextremismen.

För att enskilda länder inte ska falla offer för utpressning från storbolagen, görs nu betydande ansträngningar av EU och OECD för att lyfta kampen mot skattesmitandet till överstatlig nivå. Men det är motigt. De flesta länder vill behålla sin självständighet i skattefrågor — även om den bara är illusorisk.

Leif Östlings skattegömmor utomlands försvårar vårdlobbyisternas argumentation i den stora striden om vinster i välfärden. Hur ska ordföranden i Svenskt Näringsliv trovärdigt kunna försvara att skattebetalarnas pengar, som finansierar privata välfärdskoncerner, i många fall också hamnar i skatteparadis?

Vad Sveriges regering skulle kunna göra är att återinföra förmögenhetsskatten och hårdare sätta dit den formliga industri av skattesmitarkonsulter som vuxit fram på senare år.

Det vore på tiden.