Bild: Mikael Lundgren

Gränsen mellan slarvfel, okunnighet och ren lögn är oklar. Lögn är ibland en semantisk fråga. Men en sak är klar: Jan Björklund kan aldrig ha gjort hemläxan i matte. Sveriges Radio har i programserien "Kris i skolan?" visat att utbildningsministern fuskat sig fram genom internationell statistik, sorterat om tabellerna och skakat fram bilden av en svensk skola i sammanbrott.

Radion har gjort en enkel källkritisk granskning. Jan Björklunds politiska karriär, som gått helt och hållet via skolpolitiken, vilar på en statistisk fantasi. Är det konstigt om vi undrar över utbildningsministerns auktoritet? Magistern har fuskat. Facit finns på www.sr.se. Här några exempel:

Gång på gång har han sagt eller skrivit att "Enligt OECD-statistik så har Sverige världens största ordningsproblem i skolan." Ja, mest skolk "i hela världen" och störst disciplinproblem "i den industrialiserade världen". Men OECD visar att Sverige är ett typiskt medelland. Finland som är Björklunds mönsterland har sämre värden. En annan internationell undersökning visar att svenska elever är de mest trygga bland redovisade länder.

Enligt Björklund ligger svenska elever "långt ner i tabellerna" när OECD jämför kunskapsnivåerna i olika länder. Men enligt OECD har resultaten inte alls försämrats och Sverige ligger på medelnivå eller över.

Enligt Björklund är det en bluff att svensk skola är bäst i världen. Möjligen läser svenska elever bättre än de i Moldavien, skrev han i Dagens nyheter 1998. Han antyder att Sverige egentligen tillhör bottenskrapet. Men det finns massor av internationella undersökningar som faktiskt placerer svensk skola i toppskiktet när alla variabler vägts samman.

Björklund säger att svenska elever har färre läxor och prov än elever "i något annat land" – eller i något mer nyanserade stunder: "i västvärlden". Men OECD visar också där att Sverige är ganska genomsnittligt, beroende på hur man räknar.

Jan Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar och framkallat total chockförlamning för att kunna köra genom sina intellktuellt hypertunna reformer. Han har bluffat, men sanningen är i kapp honom.

Vad blir konsekvenserna? Klart han måste avgå. Man kan inte ha statsråd med nollkoll. Men kommer någon att kräva det? I sådana här lägen syns effekterna av en opinionsbildning helt dominerad av borgerliga medier. Tänk tanken att han varit socialdemokrat. Då hade drevet gått som tusen hungriga pansartaxar. Alla hade känt vittring av revansch på besserwissern. Men nu? Är det nån som hör rasslet från taxarna?