Emmanuel Macron. Bild: Thierry Ehrmann
Emmanuel Macron. Bild: Thierry Ehrmann

Frankrikes posterboy-president har i vanlig fransk ordning svårt att ta ansvar för kolonialismen.

Den franska republiken är på framåtmarsch, det visade Europas snabbast växande politiska parti Le République en marche med all önskvärd tydlighet i det franska parlamentsvalet i juni. Exakt åt vilket håll Emmanuel Macrons framgångståg rör sig är inte helt klart. De första indikationerna visar på en inrikespolitisk liberal sväng på tvåans växel, parat med en europeisk front mot lönedumpning och nyliberal ekonomisk politik. Mittenut, med andra ord.

Mannen som ska föra Frankrike in i framtiden och ta kommandot i EU har en grannlaga uppgift framför sig. Men kanske är det i historien som några av de största utmaningarna egentligen ligger. Några händelser från våren och sommaren har åter satt ljuset på tendensen i Frankrike att bagatellisera landets politiska förflutna från alla håll. Under presidentvalskampanjen i våras påstod Marine Le Pen att Frankrike som land inte var ansvarigt för Vélodrome d’Hiver-räden 1942, då 13 000 judar arresterades i Paris och forslades till koncentrationsläger. Le Pen menade att skuldbördan låg på »de individer som styrde då« och vägrade backa från uttalandet, trots att både Jacques Chirac och François Hollande officiellt bett om ursäkt för händelsen å Frankrikes vägnar. Le Pens uttalanden, ett eko av hennes pappas många historierevisionistiska propåer, fördömdes av en bred politisk front i Frankrike.

Men exakt vad i landets historia man kan be om ursäkt för är långt ifrån givet.

Emmanuel Macron hade ett par månader tidigare kallat Frankrikes inblandning i Algeriet för »ett brott mot mänskligheten« och mötte ungefär samma reaktioner som Marine Le Pen. Trots 132 år av kolonialism och ett blodigt självständighetskrig som krävde hundratusentals algeriers liv, menade flera av Macrons politiska motståndare att han tog i för mycket. Att Marine Le Pen skulle fördöma uttalandet var väntat, men också mer ortodoxa motkandidater såg en chans att positionera sig mot den unge uppkomlingen.

»Brott mot mänskligheten är Förintelsen, slaveriet och diverse folkmord. Att jämföra kolonisationen med sådana hemskheter är ett misstag«, hävdade den traditionelle högerkandidaten François Fillon. Ett hundratal pieds noirs, fransmän som levde och verkade i Algeriet fram tills självständigheten tvingade dem därifrån i början av 1960-talet, demonstrerade i Toulon på rivieran och skanderade »landsförrädare!« utanför ett Macron-möte.

Den franska oviljan att diskutera kolonialismens psykologiska effekter i modern tid tycks nästan stiga i takt med att Frankrikes integrationsprojekt krackelerar.

I slutdebatten inför presidentvalet lyfte Emmanuel Macron sitt uttalande som det han ångrade allra mest från valrörelsen. Man kan tänka sig att Macron skulle hålla låg profil i kolonialrelaterade frågor efter det. Men nästa kontrovers kom bara några veckor senare när den nyvalde presidenten besökte ett sjöräddningscenter i Bretagne och tittade på så kallade »kwassa-kwassa«, fiskebåtar som används främst i Indiska oceanen.

»Kwassa-kwassa är ju inte egentligen till för att fiska, utan för att smuggla komorier«, sa Macron med skämtsam ton, trots närvarande tv-kameror. Minst tiotusen komorier, invånarna på ögruppen Komorerna mellan Moçambique och Madagaskar, har dött de senaste tjugo åren när de försökt ta sig till grannön Mayotte, som har status som franskt territorium. Frankrikes alldeles eget Lampedusa ligger så långt bort från fastlandet att det enkelt sopas under mattan.

Att en sittande europeisk västledare skulle skämta om människosmugglarna på Medelhavet är förstås näst intill otänkbart. Komorernas utrikesminister Bacar Dossar sa också att han var djupt chockad och uppbragd över Macrons kommentar. Élyséepalatset nöjde sig med att skicka ut en skriftlig ursäkt, och den hotande diplomatiska krisen var överspelad på ett par dagar. I nyhetsvärderingen fick den knappt någon istid alls.

Den franska oviljan att diskutera kolonialismens psykologiska effekter i modern tid tycks nästan stiga i takt med att Frankrikes integrationsprojekt krackelerar. Av de tre stora och flertalet mindre terrorattentat under IS-flagg som drabbat Frankrike under de senaste åren har gärningsmännen i princip uteslutande varit andra generationens kolonialinvandrare, och ofta av algeriskt ursprung.

Ändå saknas det perspektivet helt i analysen. Det är förstås befängt att tro att en skulddebatt om den franska kolonialismen på något sätt skulle stoppa jihadister med dödslängtan. Men en republik som är på väg framåt skulle må bra av att också titta i backspegeln då och då.

Av: Johanna Frändén

Texten publicerades först i Magasinet Arena #3-4