arena omslag5

Kan en femhundring i handen ha samma effekt som mediciner? En svensk forskare bestämde sig för att ta reda på det. Det här är berättelsen om psykologen som utkämpar sin sista strid. Och om Harry och Karina som tack vare sedeln får glänta på dörren till ett bättre liv. Läs Lars Berges reportage från kommande numret av Magasinet Arena.

Harry stannar vid en plåtdörr på husets gavel och fiskar efter nycklarna i fickan på sina prassliga joggingbyxor. Han är runt 60 och bär en keps över det tunna håret. På den korta promenaden mellan hans enrummare och källarförrådet i förorten Marieberg utanför Karlskrona har vi pratat om pengar. Femhundra spänn. Hur mycket är det?

Det kan vara en middag på restaurang. Ett teaterbesök tillsammans med en vän. En tröja på rea. Det kan vara en flaska vin att trösta sig med när ens friskolekoncern har gått i konkurs.

Det tyckte åtminstone JB Educations vd Anders Hultin och lade upp en bild på en uppkorkad Tignanello på Facebook. Hans nätverk av ministerfruar, exministrar, politiker och lobbyister radade upp sig i kommentarsfältet med sina smileys, uppmuntrande tillrop och ogenerade längtan att demonstrera för omvärlden att de också tillhör samhällets elit.

Njut! Självklart! Ja! Nu kostade Hultins vinflaska något mer än en femhundring. 779 kronor för att vara exakt. Men du fattar principen. Några hundralappar kan sätta lite guldkant på tillvaron. Det är något man kan unna sig då och då. ”Because I’m worth it” som Hultin skrev i sin statusrad.

Harry skakar på huvudet. Han missade historien om Anders Hultins dyra vinflaska från tidigare i år.

Harry har inget Facebookkonto. Harry har inte internet eftersom en internetanslutning betraktas ligga utanför det som kallas existensminimum, det belopp som Socialstyrelsen bedömt ska räcka för överlevnad i Sverige. Harry har ingen smartphone.

Han har en Nokia 8210 med kontantkort. En modell som var populär på tiden då han, som han själv beskriver det, försvann till en annan planet. Han öppnar plåtdörren. Innanför den leder en betongtrappa ner i mörkret. Vi lämnar solljuset och dörren slår igen bakom oss. Våra fotsteg ekar mot betongen när vi går genom en lång korridor.

För drygt tio år sedan brakade Harry rakt in i väggen och förlorade allt. Han är universitetsutbildad och jobbade som lärare. Han älskade sitt jobb och eleverna. Eleverna älskade honom.

Därför jobbade han hårt, mycket hårt. Han räknade aldrig övertidstimmarna. Han tyckte ju att jobbet var så förbannat roligt. Det hände att han hade svårt att somna om kvällarna men han tänkte inte så mycket på det.

En rykande kopp kaffe hjälpte honom att vakna nästa dag. Utom en morgon. Han hade brett sig en ostmacka till frukost. Han tryckte smörgåsen i olika delar av ansiktet. In i munnen ville den inte.

Harrys kropp hade slutat lyda honom. Benen ville inte gå. Armarna ville inte lyfta. Muskulaturen i ansiktet levde sitt eget liv. Harry tog sig till akuten, men läkaren hade ingen aning om vad som drabbat honom. Han fick remisser och studsade runt mellan väntrum i sjukvårdsystemet likt kulan i ett flipperspel. Allt påminde om någon absurd teaterpjäs.

Men tyvärr, allt var på riktigt och Harry spelade huvudrollen. Läkarna famlade efter diagnoser i sina checklistor. Oftast slutade deras utlåtanden med ”light”. Du lider av bipolärt syndrom light. Adhd light. Depression med atypiska symtom. Light.

Som om hans själsliv vore en läskedryck utan tillsatt socker.

”Till slut fick jag diagnosen utbrändhetsdepression och läkaren skrev ut medicin. Hade jag varit nedstämd tidigare så drabbades jag nu av en fullskalig depression. Det förenklade åtminstone läkarnas arbete eftersom de tack vare medicinen nu kunde ge mig en säker diagnos. Jag förklarade för läkaren att något måste vara fel med preparatet, men de påstod att jag bara gick igenom en fas, och så fick jag ytterligare piller för att klara av den fasen.”

Harry beskriver några av de följande årens ständiga läkarbesök. De inleddes med att en ny läkare – det var ständigt nya läkare, de gamla blev sjukskrivna eller flyttade – radade upp broschyrer för de senaste antidepressiva läkemedlen på marknaden.

”Sedan fick jag välja. Jag pekade och gick därifrån med ett nytt recept, ungefär.”

Med varje ny medicin följde nya biverkningar. Vissa svårare än andra.

En gång svullnade hela ansiktet upp och kroppen täcktes av vätskefyllda blåsor. Medan han försökte få sin kropp att åter börja fungera med hjälp av olika preparat samlades betalningspåminnelserna på hallmattan.

Han hade begärt att få jobba deltid. 20 procent till en början. Sedan halvtid, eftersom han ju älskade sitt jobb. Men det funkade inte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Antingen var man sjukskriven eller inte. Antingen var man normal och jobbade 100 procent, eller så var man sjuk och behövde äta medicin. Harry blev sjukpensionär. Hans inkomster minskade och han fick problem att betala tillbaka sina lån.

Raset mot botten fortsatte. Det blev Kronofogden och utmätning. Harry blev av med huset och bilen. Till slut vaknade han upp i en enrummare någon mil utanför stan och inledde dagen med en kupad hand full av tabletter. Han led av stickningar i fötterna, värk i lederna, muntorrhet, sömnsvårigheter och svår ångest.

Väggarna isolerade jag med madrasser och kartonger.

Som mest petade han i sig femton olika preparat, de flesta för behandling av biverkningar av de andra läkemedlen. Plånboken var tom. Han hade aldrig mått sämre i hela sitt liv.

”Plötsligt drabbades jag av en insikt: Läkemedelsindustrin vill inte bota mig. De tjänar pengar på att jag fortsätter att må så här. Jag förstod att det inte var meningen att jag skulle bli frisk. Så jag bestämde mig för att göra som Miles.”

Harry avgudar Miles Davis. När han ägde bil brukade han lyssna på Kind of Blue i bilstereon och önska att vägen aldrig skulle ta slut. I dag har han ingen bil och ingen stereo.

Men lyckligtvis finns skivan nere på stadsbiblioteket i Karlskrona. Dit brukar Harry cykla den dryga milen från Marieberg. Han sätter sig till rätta i de slitna fåtöljerna, sätter på sig hörlurarna, sluter ögonen och låter de mjuka blå tonerna skölja över sig som en lång, varm och renande dusch.

Liksom många andra av de stora jazzmusikerna var Miles torsk på heroinet. Till skillnad från många av sina vänner överlevde han, tog sig ur sitt missbruk och levde ett långt och produktivt liv. Miles Davis rehabiliteringsmetod var lika enkel som brutal. Trumpetaren återvände från New Yorks jazzklubbar till sin pappas farm på landsbygden utanför St. Louis.

Där låste han in sig i en lada och återvände inte förrän kemikalierna lämnat hans blodomlopp. Pappan kunde höra honom skrika där inne, men hade lovat att inte störa. Harry bestämde sig för att göra som Miles.

”Men eftersom jag inte har tillgång till någon lada fick det bli källarförrådet i stället. Jag började fasa medicinerna på egen hand och först då förstod jag hur starka de här tabletterna är.”

Vi står framför en gallergrind. Harry öppnar hänglåset och kliver in i det trånga utrymmet. ”Väggarna isolerade jag med madrasser och kartonger. Sedan lade jag ut ett liggunderlag på golvet och virade jackan runt huvudet.”

Där låg Harry i mörkret och skrek rakt in i stoppningen på sin täckjacka när han hallucinerade att rovfåglar med vassa näbbar ville hacka ögonen ur huvudet på honom. Han hoppades att hans skrik inte skulle höras, för han ville inte oroa grannarna.

”Jag rekommenderar ingen annan att göra samma sak. Men jag var tvungen att göra något. Det hade gått för långt. Min själ, min personlighet, mitt känsloliv hade försvunnit på grund av medicinerna. Jag var inte längre samma person som jag en gång varit. Jag var en robot.”

Nu är Harry ren. Han är fri från läkemedlen och mår ungefär som han gjorde innan han gick in i väggen. Alltså, helt okej.

Skillnaden är att han i dag är utfattig. Skulderna hos Kronofogden ligger kvar. Av det han får in på sin lilla sjukpension så går det mesta till skuldsanering. Han cyklar överallt, året runt. Köper aldrig nya kläder. En gammal skolkamrat bjöd in honom till återförening av den gamla klassen men Harry tackade nej.

Han har inte råd med tågbiljetterna. Den senaste tiden har dock Harrys ekonomi genomgått en överraskande förbättring. En dag i månaden går han till Forex kontor på Borgmästaregatan, den enda bank i Karlskrona som fortfarande hanterar kontanter.

Där bakom disken ligger ett kuvert med hans namn på som innehåller 500 kronor. Pengarna får han använda till precis vad han vill. Det finns inga krav på redovisning. Men för Harry handlar det inte om att sätta guldkant på tillvaron. En stunds lyx eller gå på krogen och festa skulle aldrig falla honom in.

För honom, som inte har någonting alls, betyder den där femhundringen något annat. Han har svårt att sätta ord på det.

”Hur ska jag förklara …?”

Han skakar sakta på huvudet och slår ut med armarna. ”Det är som att glänta på dörren till ett bättre liv. En framtid.”

Under nio månader deltar Harry i projektet ”Pengar, vänner och psykiska problem”. Tillsammans med nästan 100 andra personer som lider av långvarig psykisk ohälsa får han ett aktivitetsbidrag för att unna sig något han vanligtvis inte har råd att göra.

Försöket pågår i nio månader och insatsen utvärderas empiriskt, ungefär som när man testar läkemedel. En grupp får medicinen. En annan grupp får placebopreparat, i det här fallet inga pengar alls.

Därefter får försökspersonerna skatta hur de mår enligt omfattande standardiserade frågeformulär. Projektet är ett samarbete mellan Karlskrona kommun, Ronneby kommun, Landstinget Blekinge och brukarföreningar för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Hjärnan bakom experimentet är Alain Topor, psykolog och docent på institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet. Vi ses några veckor tidigare på ett kafé i Kungsträdgården.

”Jag kommer antagligen av somliga betraktas som en rättshaverist. Men det är en risk jag är beredd att ta.”

Han har inte så mycket att förlora längre, säger han. Några få år återstår till pensionen. Det hade blivit hög tid att sjösätta projektet han hade haft i tankarna länge.

”Vad det handlar om är att inte reducera människor till sina diagnoser utan att även se dem som sociala varelser. Det som händer när man blir fattig är att man drar sig undan, blir osocial. Det är inte särskilt konstigt, eftersom det mesta i samhället kostar pengar. Problemet i dag är att ett sådant beteende kan klassas som en sjukdom. Något som kräver medicinering.”

Topors projekt landar mitt i konfliktlinjen mellan socialt arbete och medicin. Mellan psykologi och psykiatri. Det är själens vetenskap (som översättningen från grekiskan lyder) mot själens läkekonst. Det är tankar, minnen och känslor mot kemiska processer i hjärnan.

”Under några årtionden under andra halvan av 1900-talet fick den sociala kritiken av psykiatrin tydliga följder. Mentalsjukhusen stängdes, psykiatrikernas möjligheter att frihetsberöva människor underkastades en rättsprocess. Alternativ till de våldsamma medicinska behandlingarna som elchocker, lobotomering och tvångsmedicinering blev möjliga”, förklarar Alain Topor.

För själva psykiatrin var det här en bekymmersam tid. Psykiatriker hade generellt lägre löner och sämre status än sina läkarkollegor. Internt var de splittrade. Saken blev inte bättre av att Milos Formans Gökboet kammade hem fem statyetter under 1976 års Oscarsgala.

Skådespelerskan Louise Fletcher fick en för bästa kvinnliga biroll. Hon gestaltade den auktoritära och hjärtlösa Nurse Ratched. Sköterskan som styr mentalsjukhuset med järnhand i stärkt vit rock och ett perfekt lagt hår som utanför sjukhusets väggar inte varit på modet sedan krigsåren.

Hon förkroppsligade psykiatrin, som då betraktades som precis lika hopplöst omodern som hennes frisyr. Men revanschen skulle komma. I slutet av 1970-talet bestämde sig ledningen för The American Psychiatric Association, APA, att fullt ut anamma den biologiska modellen i synen på mental hälsa.

1980 publicerades den tredje versionen av den så kallade DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, en manual för att fastställa diagnoser för psykiska sjukdomar.

Den innehöll 265 diagnoser (en ökning från 182 i den tidigare versionen). Samtidigt hade tidsandan förändrats. Marknaderna släpptes fria i enlighet med den nyliberala drömmen om ekonomins ”osynliga hand”. Genom att betrakta sjukvården som en tjänst och patienterna som kunder skulle en tungrodd och kostsam offentlig sektor effektiviseras.

Plötsligt kom manualen till användning inte bara inom psykiatrin, utan även hos försäkringsbolag, skolväsendet, fängelser, myndigheter och den övriga sjukvården. Ett mål med DSM var att samordna och kategorisera psykiatriska diagnoser.

Ett annat var att rättfärdiga behandling av patienter med hjälp av en ny generation psykoaktiva mediciner. Dörren till en enorm marknad för läkemedelsindustrin hade öppnats.

Allianser och samarbeten med inflytelserika läkare upprättades. Ett massivt lobbyarbete inleddes och snart hade teorin att mental sjukdom främst var en konsekvens av kemisk obalans i hjärnan fått spridning i medierna.

Prozac, som introducerades 1988, blev snart en av världens mest sålda receptbelagda mediciner.

Alain Topor tycker att utvecklingen är bekymmersam. Ibland behövs mediciner, anser han. Men de utgör ingen universallösning på den kraftigt ökande psykiska ohälsan i samhället.

Andelen sjukskrivna med psykiska diagnoser i Sverige har på mindre än tio år ökat från 29 procent av sjukskrivningarna till 37 procent. Och kurvan fortsätter peka brant uppåt.

”Vi riskerar att glömma bort att människor mår dåligt av andra orsaker än av just sjukdomar. Tyvärr har vårdens innehåll anpassats efter näringslivet och dikteras av läkemedelsindustrin och av new public management-frälsta politiker och administratörer.”

När han presenterade sin idé för regeringens dåvarande nationella psykiatrisamordnare Anders Milton var intresset svalt. Den meriterade läkaren hänvisade till behovet av att alla inom det psykiatriska fältet talar samma språk, det vill säga det medicinska språket.

”Vår studie kan naturligtvis uppfattas som en kritik av den ensidiga medicinska dominansen på det psykiatriska fältet, en kritik mot läkemedelindustrin. Idén att någonting så primitivt som pengar skulle kunna åstadkomma samma slags förändringar som deras behandlingsmetoder uppskattas nog inte av alla”, säger Alain Topor.

Faktum är att ett sådant resultat skulle gå stick i stäv med den rådande föreställningen att endast specialiserade och patentskyddade insatser kan hjälpa människor med allvarliga psykiska problem. Det skulle rent av kunna utgöra ett hot mot läkemedelsbolagens dominerande ställning.

En snabb googling på sökorden ”Anders Milton” och ”styrelseuppdrag” ger en tänkbar förklaring till oviljan att testa alternativa vägar.

Milton, denna läkarkårens grå eminens, har av allt att döma betydande egna intressen i en rad nya spirande företag i den växande branschen för psykisk ohälsa. Bolag som bland annat är specialiserade på utveckling av nya läkemedel, KBT-behandling via internet och lobbying åt läkemedelsindustrin.

Det fanns dock en yrkesgrupp som var mycket entusiastiska inför Alain Topors idé, nämligen diakonerna i kyrkan.

De jobbar direkt med de utsatta och vet vad som saknas mest av allt i deras liv. Det är inte mediciner, utan pengar. Till slut kom experimentet med 500-kronorssedeln trots allt att bli verklighet. I Blekinge.

Tillbaka i Karlskrona följer jag Harry till aktivitetscentret i stan. Där träffar vi Karina, som också deltar i projektet. Vi sitter under lövverket på gården och dricker kaffe. Vi pratar om mediciner. Utan sin medicin skulle hon inte klara sig, säger hon. Så fort hon trappar ner kommer ångesten och självmordstankarna krypande.

Misstänksamheten, känslan av att alla är ute efter henne. Skakningarna, muntorrheten och den försämrade synen är medicinens biverkningar och det får hon helt enkelt leva med. Svårare är det med omgivningens syn på människor med psykiska funktionshinder.

”Det är inte fint att lida av psykisk sjukdom. Det är inte som med cancer, att man anordnar galor med artister och samlar in pengar till sådana som oss. Ekonomiskt har det bara blivit kärvare.”

Sedan Karina bestämde sig för att ta barnen med sig och lämna sin dåvarande man för tjugo år sedan har hon för det mesta varit pank. Att den ständiga ekonomiska stressen har förvärrat hennes sjukdom är hon övertygad om.

De nio månaderna som försöket pågår innebär ett tillfälligt andrum. Femhundringen har Karina och sambon bestämt att den bara ska vara till henne. Hon vet att motion får henne att må bättre. Det första hon köpte var ett par joggingskor på rea. Det har hon aldrig haft råd med tidigare. Den följande månaden hittade hon ett billigt set med träningskläder. Gångstavar har hon fått låna och nu motionerar hon nästan varje dag.

”I motionsspåret känner jag mig för en gångs skull som alla andra. Sjukdomsstämpeln försvinner och självkänslan ökar. Man känner sig fräsch, helt enkelt.”

Jobb har hon haft från och till mellan sjukskrivningarna. Hon är utbildad sjuksköterska. Vad som händer efter jul, när försöket är över, vet hon inte. Hon hoppas att hon ska kunna återvända till arbete. Hon vill jobba med det hon kan, det som hon tycker att hon är duktig på och hon har utbildning för.

Tanken på Bubbetorp skrämmer henne. Där pågår Fas 3-verksamhet där deltagarna tvingas ägna sig åt enklare hantverk för att få ut sin ersättning.

”Jobb är ju så viktigt i dag. Alla måste jobba. Att ha sjukpension gör att man känner sig som en belastning för samhället. Det känns lite orättvist, för jag tror ju att det ligger i människans natur att vilja jobba. De som inte kan har ofta väldigt goda skäl till det. Jag tror att det väldigt sällan handlar om lathet.”

Ibland brukar hon fundera på hur tillvaron skulle ha sett ut ifall hon fått bearbeta sitt trauma när hon för första gången sökte vård. Kanske hade den psykiska sjukdomen aldrig brutit ut? Men ingen var intresserad av att lyssna till hennes berättelse om den gruppvåldtäkt hon utsattes för som tonåring. Tvärtom. De skrattade åt henne. Pojkstreck, sa läkarna.

”De var fullkomligt iskalla. Så jag försökte sluta allt inom mig. Till slut gick det inte längre.”

Hon drabbas ofta av dåligt samvete när hon tänker på sina barn. Hur de tvingades växa upp med en mamma som ofta grät och hade ångest. En mamma som ville ta livet av sig då och då. Men värst var nog ändå den förlamande fattigdomen.

”Det sätter sig på självkänslan. Det är som att det syns utanpå. Man ser udda ut, som en luggig jävel. Själv fick jag ärva kläder av min mamma och åt barnen köpte jag på kredit via postorder. Ungarna frågade aldrig efter något. De visste att det inte var någon idé.”

Nästa månad har Karina bestämt att hon ska köpa sig en baddräkt i någon pigg färg. Hon har subventionerat inträde på simhallen och när höststormarna kommer tänker hon inte börja deppa. Hon ska fortsätta motionera, fortsätta må bättre.

Då tänker hon byta stavgången mot simning. Harry å sin sida sparar sina pengar i ett kuvert. De är öronmärkta, säger han.

Han tänker sig en föreläsningsturné mellan skolor och folkhögskolor till våren. Han vill berätta om den havererade svenska välfärden. Femhundringarna ska han investera i bussbiljetter.

”Det är inte bara pengarna som spelar roll. Det är att jag hämtar dem på Forex av vanliga, hyggliga personer. Det är känslan av att någon tror på mig. Att någon ser att även jag bär på drömmen om ett bättre liv. Att jag faktiskt kan göra nytta i samhället.”

Djupt inom sig gömmer Harry en förhoppning om att någon gång få resa till USA. Där vill han gå i Miles Davis fotspår. Besöka de legendariska jazzklubbarna Birdland och Blue Note i New York. Kanske hyra en bil och åka till St. Louis. Leta sig fram till farmen i Millstadt.

”Tänk att bara lägga handen på ladugårdsdörren och veta: Här inne finns svaret.”

Blicken försvinner in bland trädens löv, upp mot molntussarna på sensommarhimlen. Han suckar.

”Det vore stort på något vis.”

Enligt Socialstyrelsen har ekonomiska förhållanden för människor med psykiska funktionsnedsättningar konstant försämrats under de senaste årtiondena. De befinner sig ofta utanför vanligt socialt liv. De dör i förtid och självmordsfrekvensen är förfärande hög. De tillhör samhällets kanske mest marginaliserade grupp.

Sambandet mellan social utsatthet, stigmatisering och fattigdom å ena sidan och svåra mentala sjukdomar å den andra är tydligt.

Professor Robert SapolskyStanford University, en auktoritet inom biologin och neurovetenskapen, beskriver kopplingen mellan ekonomisk nöd och psykisk stress med följande ord:

”När människan uppfann fattigdomen skapades en metod att underkuva individer i lägre rang som saknar motstycke i primatvärlden.” Problemet är att fattigdom inte ryms i psykiatrins manualer. Där finns bara symtom. Inte frågor kring hur och varför dessa symtom har uppkommit. Harrys och Karinas livsberättelser har därför inte rönt något större intresse hos stressade läkare som jagar tänkbara diagnoser.

Följden blir, enligt Alain Topor, att vi i dag håller på att individualisera något som tidigare betraktades som ett socialt problem.

”Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”

Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.

Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper.

De normala och de onormala. De produktiva och ickeproduktiva. De friska och sjuka. De normala hittar sin inre potential, höjer ribban och presterar 110 procent i arbetslivet. Av regeringen uppmuntras de med jobbskatteavdrag och skattelättnader så att de ska kunna konsumera och förverkliga sig själva genom att exempelvis intressera sig för dyra viner.

De onormala har inget jobb. De lever i det som inte längre kallas segregation, utan ”utanförskap”.

I utanförskapet klagar man och tycker synd om sig själv, anser de styrande. Klipp dig! Skaffa ett jobb!

Och så sänker de nivåerna på sjukersättningen eller drar in den helt och kallar det incitamentspolitik. Det måste löna sig att arbeta.

Det kan verka orättvist, eftersom det oftast inte finns några jobb att få. En vanlig reaktion på orättvis behandling är att man blir ledsen. En annan att man blir arg.

Somliga kanske bara känner en översvallande uppgivenhet. Låter kanske som fullkomligt normala reaktioner i en hopplös situation. Men inte enligt den medicinska psykiatrin. Letar man i de nära tusen tättskrivna sidorna i den senaste psykiatriska manualen DSM 5 går det att finna att trötthet, nedstämdhet och raseri motsvarar någon typ av bokstavskombination som slutar på D.

D som i disorder. En störning som kräver medicinering. Runt om i den industrialiserade världen sker följaktligen just nu det som Alain Topor varnar för. Folk äter medicin för sin fattigdom. I England har utskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat med 43 procent i finanskrisens spår, skriver The Guardian.

Arbetslöshet och ekonomiska problem anses vara den viktigaste orsaken. Mest antidepressiva mediciner skrivs ut i norra delarna av landet där krisen slagit som hårdast.

I Sverige har regeringens försök att tvinga sjuka ut i arbete misslyckats. Sedan 2011 ökar antalet människor med sjukersättning. Enligt OECD:s rapport Mental Health and Work: Sweden rör 60 procent av alla nya ansökningar om aktivitetsersättning psykiska diagnoser.

Psykisk ohälsa har blivit den vanligaste orsaken till att människor i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och de flesta som drabbas är unga. OECD ser allvarligt på utvecklingen. I sin rapport menar organisationen att de som drabbas av arbetslöshet inte får tillräcklig hjälp i Sverige.

Den som varken har ett jobb eller en utbildningsplats att gå till löper dubbelt så stor risk att drabbas av psykisk sjukdom.

I USA har användningen av antidepressiva och antipsykotiska läkemedel femtiodubblats sedan 1985. Där märks även ett tydligt mönster. De som äter mest mediciner är de fattiga.

Hårdast medicinerade är de fattigas barn. Att ansöka om bidrag för ett ”mentalt handikapp” är för många familjer det enda sättet att få vardagen att gå ihop. För att få bidraget krävs i regel att de sökande, inklusive barnen, har en diagnos och äter tabletter. I dag medicineras över en halv miljon amerikanska barn med psykoaktiva mediciner.

Forskare från Rutgers University och Columbia University har visat att barn från fattiga familjer fyra gånger oftare ordineras medicin jämfört med barn som har privat sjukförsäkring. Synen på ojämlikhet, fattigdom och brist på jobb har med andra ord gått från att det är ett strukturellt problem i samhället till att det är något fel på den kemiska balansen i människors hjärnor.

Den kanske mörkaste ironin i sammanhanget är bilden av den sjusovande, initiativlöse och ohälsosamme slöfocken.

Den som används från politiskt håll för att illustrera den förhatlige bidragstagaren. Den bilden skulle även kunna fungera alldeles utmärkt som exempel över biverkningarna till några av de senaste tio årens mest ordinerade psykoaktiva preparat.

Zyprexa är ett exempel. Nyligen betalade det amerikanska läkemedelsbolaget Eli Lilly förlikningskostnader på hisnande 1,2 miljarder dollar till över 28 000 patienter som fått sina liv ödelagda av den hårt marknadsförda medicinen som används för behandling av schizofreni, bipolär sjukdom, depression och panikångest.

Symtomen av biverkningarna är bland annat håglöshet och apati. De utsatta sover tolv, fjorton timmar varje natt. De drabbas av en skenande övervikt och diabetes. Den biologiska orsaken är att främre delen av offrens hjärnor har krympt och att receptorerna i hjärnbarken är blockerade.

Om det tidigare inte varit något fel i folks hjärnor, så har läkemedelsindustrin nu sett till att det har blivit det. I USA talas om en epidemi av svåra biverkningar i kölvattnet av den massiva utskrivningen av psykoaktiva mediciner. Samhällskostnaderna är astronomiska.

Vilka politiska konsekvenser får det ifall vi kan visa att en femhundring kan ha en samma effekt som mediciner?

Tänk om fattiga i stället fått vad de verkligen saknade? Tänk om de hade fått pengar?

Alain Topor är inte den förste som ställt sig den frågan. Idén om att ge bort pengar utan krav på motprestation till behövande har prövats förut. Inspiration till sitt projekt hämtade han från USA. Professor Larry Davidson på Yale University gjorde en liknande studie i början av 2000-talet.

Människor som led av psykiskt funktionshinder tilldelades 28 dollar i månaden att roa sig med. Resultaten visade att majoriteten av försökspersonerna upplevde en höjd livskvalitet, med färre sjukdomssymtom och högre självkänsla.

Även i biståndsvärlden görs försök med att förutsättningslöst skänka kontanter till fattiga.

När grundarna till den amerikanska biståndsorganisationen Give Directly startade sin verksamhet ville de vara säkra på att hitta den metod som gav mest valuta för donatorernas varje dollar. De studerade tillgängliga data från hela världen och det visade sig att de största mätbara effekterna av bistånd inte kom från projekt där fattiga får en ko eller byar en bevattningsanläggning med västerländsk experthjälp, utan när fattiga människor får pengar i handen.

För några år sedan gav den brittiska organisationen Oxfam några av de fattigaste familjerna i en vietnamesisk by ett engångsbelopp som motsvarade en halv årslön, omkring 1100 kronor. Två år senare hade byborna ökat sina inkomster med 20 procent. Färre barn hade hoppat av skolan.

Jämställdheten ökade och kvinnorna fick mer att säga till om.

De senaste åren har Världsbanken och vissa regeringar börjat dela ut kontanter till fattiga med häpnadsväckande resultat. I Mexiko ökade familjers nettoinkomster i åratal efter insatsen. I Malawi sjönk andelen hiv-smittade bland tonårsflickor och fler av dem stannade i skolan.

En studie från Sydafrika visade att barn åt mer och nyttigare och växte snabbare.

Pengar gjorde helt enkelt barnen längre. Företaget Google blev så imponerade av Give Directlys idé att de omedelbart gav dem ett anslag på 2,5 miljoner dollar. Organisationen har höga krav på vetenskaplighet.

Därför pågår just nu ett experiment i Kenya som på många sätt liknar det som Alain Topor gör bland dem med psykiska funktionshinder i Blekinge. En grupp får pengar. En annan inte. Därefter jämförs resultaten. Give Directlys studie kommer presenteras efter årsskiftet, ungefär samtidigt som Topors.

”Jag har inga särskilda förväntningar på utfallet i undersökningen. Någon kanske super bort pengarna. En annan kanske betalar av skulder med dem. Men …”, säger Alain Topor men tystnar. Rör med skeden i sin cappuccino.

”Vad händer om det visar sig att femhundra spänn har en mätbar effekt på dessa personers välbefinnande? Vilka politiska konsekvenser får det ifall vi kan visa att en femhundring kan ha samma effekt som mediciner?”

Harry och Karina vill vara anonyma, de heter egentligen något annat. 

Lars Berge, författare och frilansjournalist