Stefan Löfven och Hjalmar Branting. Bilder: Per Pettersson och Wikimedia commons
Stefan Löfven och Hjalmar Branting. Bilder: Per Pettersson och Wikimedia commons

Magasinet Arena har i det sista numret bett ett extra stort antal tänkare och skribenter besvara Den stora frågan: Varför ska vi ens bry oss om politik?

»Att bråka är livskraft«
Zina Al-Dewany, skribent

Jag kommer från en ovanligt bråkig familj. Mammas mormor växte upp i ett samhälle där kvinnor varken skulle rösta eller höja sin röst. Så hon ledde en kvinnorörelse för jämlikhet, när andra tyckte att hon skulle stå i köket och ta hand om barnen. Det fick min mormor göra i stället, eftersom hennes man – min morfar, ägnade ett helt liv åt kampen för demokrati.  Den fick honom fängslad mer än en gång. Jag fick aldrig träffa honom. Däremot har jag vuxit upp med min mamma, som aldrig ryggat tillbaka inför ett bråk. Under en tid när diktaturen försökte rensa ut oliktänkande, organiserade hon hemliga föreningar och möten. Hon och många andra gjorde motstånd. De bråkade och gjorde uppror – och det kostade tusentals människor livet. Nästan hennes eget, men hon lyckades fly.

Det bråkiga har gått i arv till mig och min syster. Det tar sig uttryck både på ledarsidor och under familjemiddagar. Men vi är också födda och uppvuxna i en värld där politisk konsensus höjs upp som det eftersträvansvärda. Att man ska sitta lugnt i båten, oavsett varåt den styr. Även om den styr alldeles för långt ut mot grumligt vatten. Oavsett hur mycket vi vill säga, så är att tiga guld. Den mentaliteten är inte på något sätt ny.

1938 skakade kapital och arbetare hand i Saltsjöbaden. Ett avtal om att arbetare inte ska göra revolt, och överklassen inte ska vara alltför totalitär. En handskakning mellan kapitalägare och fack. Det har genomsyrat den svenska arbetsmarknaden men också mentaliteten att mellanläget alltid är bäst. På många sätt har det varit lyckat. Alla behöver inte ha det lika bra, men de som har haft det sämst får det lite bättre. Mildra bråken och minska klassklyftorna. Men det har också gett oss en ny klass som fått det så bra att de gör allt för att glömma och gömma sina förfäder som satte potatis och plogade jord för bara ett par generationer sedan.

Borgarna som tjänar några tiotusen mer än våra arbetare ska aldrig behöva vara målet för ilska.

En klass som lever i lånade hem och kör lånade bilar. En klass som instagramar bilder på mat och semesterresor. Som tappat bort sig och tror sig höra till ett övre skikt, när de i själva verket är den nya arbetarklassen. Många på vänsterkanten blir provocerade. »Borgare vet inte vad riktig fattigdom är!« ropar de. Men borgarna som tjänar några tiotusen mer än våra arbetare ska aldrig behöva vara målet för ilska. Inte heller de hånade min helg-reportagen i Svenska Dagbladet som oftast inte är mer än bilden av en ny medelklass som lärde sig dricka vin i går.

Det är svårt att se att det skulle vara en utsatt grupp, den där medelklassen som röstar efter plånbok och har det helt okej. Men det är även deras vård som blir underfinansierad. Som drabbas av personalbrist. Det är deras graviditeter som äventyras och deras barns skolor som inte når internationella kunskapsmål. Samtidigt lever våra miljardärer – kapitalägarna – som i ett annat land. Där allt går att köpa. Och de har köpt sig fria från att finansiera vår välfärd. Nyligen kom siffror ut på att de betalar tolv procent i skatt. För att vi inte vågar bråka med dem. För att Sverige inte vågar röra kapitalisterna, lika lite beskatta kapital.

De blir bara rikare, och de fattiga fattigare. Samtidigt har vi ett mellanskikt som sällan förstår var det egna intresset ligger. Att det lönar sig att bråka på arbetsplatsen för bättre villkor. Att det lönar sig att ta kampen mot orättvisor, precis som så många generationer tidigare gjort. Även om det inte handlar om liv och död för oss – så handlar det om ett liv värdigt att leva.

»Demokratin måste försvaras«
Björn Elmbrant, författare

Vi har alla mött dem. De som aldrig skulle kunna tänka sig att engagera sig politiskt. Kanske är det en bild av individualiseringen som i så hög grad präglar samtiden. Är du individ i första hand är det motigt att tänka och agera kollektivt, tillsammans med andra. Men när många i dag känner en hopplöshet inför politiken beror det förstås framför allt på hur de politiska partierna ser ut och agerar.   

Det var enklare för den enskilde att orientera sig på den tiden då vi fortfarande hade klasspartier. Var du jordbrukare skulle du rösta på Bondeförbundet, medan storföretagarna stöttade Högern, lärare och småföretagare stod bakom Folkpartiet och arbetarna lade sin röst på Socialdemokraterna eller kommunisterna. Trots att klassamhället förändrats, men under ytan i hög grad består, har vi i stället för klasspartier med tiden fått catch-all-partier, att alla partier ska jaga alla röster.

Resultatet är en ökad andel otrogna väljare, som har svårt att hitta rätt bland partier som oavbrutet triangulerar, det vill säga härmar varandra.  Minns ni arbetarpartiet Moderaterna under Fredrik ReinfeldtBakom allt detta trixande hittar du en armé av professionella kommunikatörer, som säger till partiledarna att du kan inte säga som det är, du måste säga så det låter bra. Kommunikatörernas fixering vid politiken som spel och teater tränger ut det som förr gjorde demokratin levande, samspelet mellan väljarna och de valda.  Efter möten med tillresta riksdagsmän eller statsråd kunde människor öga mot öga med dem yppa sina bekymmer över politikens tillstånd.

De ekonomiska teorier som gällt de senaste 30 åren har emellertid misslyckats med att öka tillväxten och sänka arbetslösheten.

Man kan knappast säga att den här sortens samspel längre finns, även om Stefan Löfven bestämt sig för att skippa Almedalen och i stället resa ute i landet. Och det socialdemokratiska parti som en gång i världen under partisekreteraren Sten Andersson var en ibland självständig, egensinnig kraft vid sidan av regeringen är inte längre det. 

Flykten från väljarna beror främst på att politikerna har låtit låsa in sig i det nyliberala ekonomistiska tankefängelset, där styrmodellerna hämtats från näringslivet. De ekonomiska teorier som gällt de senaste 30 åren har emellertid misslyckats med att öka tillväxten, sänka arbetslösheten och öka investeringarna. Till detta har vi fått återkommande bankkriser och en skenande ojämlikhet.

Politiken skulle åter upplevas som meningsfull om marknadens osynliga restriktioner successivt började avvecklas, och de frisläppta folkvalda kunde formulera en tydlig rörelseriktning. Det uppstod ju framtidstro då människor såg att det fanns en rörelseriktning, som när 30-talets krispolitik sjösattes eller när Tage Erlander och Olof Palme uppfann »det starka samhället«. Just detta ska inte gå i repris.  Men behovet av en rörelseriktning för vår tid är enorm.

En demokratisk försvarskamp kan ta olika former. Vi kan engagera oss partipolitiskt, inte för att det är så roligt utan för det är nödvändigt. Vi kan organisera motståndet lokalt, som de gjorde i Kärrtorp för några år sedan. Men vi bör sluta älta om att det inte går att påverka, för som Ernst Wigforss sa »… människan måste handla, om hon över huvud taget vill leva…«

»Därför är det bra att ingen bryr sig«
Karin Pihl, borgerlig debattör

Folk bryr sig inte om politik. Med jämna mellanrum kan man läsa artiklar med den rubriken. Ofta handlar det om sjunkande medlemsantal i partierna, bristande engagemang i ABF-studiecirklar eller att Dagens Nyheter har tappat prenumeranter. Folkrörelserna är döda, konstaterar man dystert.

De som ojar sig över att gemene man inte bryr sig om politik har dock fel på en punkt. Det är inte alls bra att människor känner ett starkt behov av att ägna sin fritid åt att demonstrera eller »verka för en förändring« i stället för att spela bandy. Folkrörelsenostalgikerna glömmer bort att det finns en anledning till att människor samlades på massmöten för att lyssna på Hjalmar Branting. I slutet av 1800-talet hade Sverige inte allmän rösträtt eller några arbetarrättigheter att tala om. Ju sämre man har det, desto större anledning att protestera. Och vice versa.

Om ett samhälle präglas av djupa orättvisor och ofrihet är det självklart bra att majoritetsbefolkningen reagerar mot den politiska eliten. Men engagemanget har inget egenvärde. Det finns liksom inget vackert med att Socialdemokraterna har en medlemskår på 1,2 miljoner människor. Snarare tvärtom.

Brist på samhällsintresse kan också tyda på att det politiska systemet fungerar väl.

Att människor inte engagerar sig kan förvisso vara ett tecken på alienation. Om människor uppfattar att det inte »är någon idé« lever man antagligen i ett osunt samhälle. Men brist på samhällsintresse kan också tyda på att det politiska systemet fungerar väl.

Människor vill generellt sett att välfärdssystemen ska fungera, att polisen ska jaga bovarna och att vi samhällsmedborgare överlag är schyssta mot varandra. Så länge detta fungerar finns det ingen anledning att egentligen bry sig. Varför skulle man? De flesta måste lönearbeta åtta timmar om dagen. Sedan försöker människor ha ett liv. Kanske ägna sig åt någon hobby och umgås med familj och vänner. Någon gång emellanåt kan man fundera några varv om regeringen verkligen gör det den säger att den ska göra, och överväga att rösta på ett annat parti nästa val.

Men varför skulle man bry sig så mycket mer? Så länge samhället fungerar finns det bättre saker att ägna sin tid åt.

För politik handlar inte om att försvara etik och moral, till skillnad från vad många debattörer hävdar. Politiska beslut kretsar snarare kring att hantera intressekonflikter i samhället. Till och med de människor som »inte står ut« och som »står upp« gör det för att försvara sina egna intressen, sin status eller möjligen sin identitet. Att den moderna vänstern numera förnekar den här grundläggande marxistiska principen är i sig häpnadsväckande. Till och med en sur liberal som ägnar tid åt att skriva griniga artiklar har svårt att förneka att Karl Marx hade rätt ibland. Men det är en annan fråga.

»Vad som går att tänka på när vi tänker på demokrati«
Liza Jakobsson, idéhistoriker.

Överideologi har den kallats för. Den har setts som en del av historiens slut, som tillsammans med kapitalismen och liberalismen vann världsherraväldet över idéstriderna. Demokrati är ett begrepp med många konnotationer, men som enkelt brukar definieras som folkstyre inom en nation. Det brukar kopplas till ett parlamentariskt statsskick där medborgare regelbundet röstar fram de representanter de anser vara bäst lämpade att styra staten.

Som en del av retoriken kring historiens slut, som framför allt brukar tillskrivas den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyamas 90-talsartikel »Historiens slut och den sista människan«, har också den så kallade vänstern förlorat sin utopiska tilltro. En framtidsdröm om ett annorlunda samhälle, baserat på samarbete istället för konkurrens, har beskrivits som omöjlig att formulera inom den liberala hegemonin med kapitalismen som fanbärare. Men nu då?

I boken »Flykten från Hegel – Den postmoderna vänsterns genealogi« beskriver idéhistorikern Anders Burman hur samtida etablerade vänstertänkare har börjat identifiera en kapitalismens kris. Nu borde det finnas en öppning för det gemensamma i kommunismen. De gemensamma naturresurserna, den gemensamma jorden och produktionen. Med utgångspunkt i hur postmodernismen har förändrat och decentraliserat de stora berättelserna om historien, samtiden och framtiden argumenterar Burman för de traditionella utopiernas död, den gamla hegelianska marxismen är inte trovärdig med sin universalism och att vara kommunist på 2000-talet kunde inte ens Lars Ohly pull off. Men att vara demokrat då?

Historikern Anna Friberg beskriver i sin avhandling »Demokrati bortom politiken – En begreppshistorisk analys av demokratibegreppet inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1919–1939« hur demokratibegreppet för den svenska vänstern har varit mycket mer än så. Det vi ser idag, det som beskriver den nationalistiska demokratin, associerad till ett parlamentariskt system, det vi uppmanas värna om, är en liten del av den demokratiseringsprocess som aldrig blev. Friberg tar sin utgångspunkt i rösträttsreformens genomförande 1919/21.

Slaget om demokratin och demokratiseringsprocessen var för det socialdemokratiska arbetarepartiet under 1920-talet inte ännu vunnet i och med rösträttsreformen. Den sågs tvärtom som en milstolpe mot ett större mål om fullständig demokrati där ekonomisk demokrati och industriell demokrati ingick.

Står vi och stampar när vi tänker på demokrati i praktiken som enbart kopplat till den parlamentariska ordningen inom en nation?

Med erfarenheten av att driva igenom lika rösträtt kunde SAP formulera större politiska mål som pekade mot framtiden. Då skulle arbetare få lika mycket att säga till om på arbetsplatserna kapitalägarna styrde.

Men förväntningarna om vad en fullständig demokratisering av samhället kunde inne-bära skulle dock komma att förändras. Under andra delen av 1920-talet skulle demokratibegreppet komma att förstås i motsats till klasskampen. Nationell gemenskap betonades istället och skulle bli ännu viktigare under det folkhemsbyggande 1930-talet när ett yttre krigshot också kunde formulera oppositionspartiernas kritik. Moskvatrogna och fosterlandsfientliga sa högern om vänstern. Det socialdemokratiska arbetarepartiet svarade med att älska Sverige, folkhemmet och den nationella gemenskapen ännu mer. Det påminner lite om »svenska värderingar«-inflationen under Almedalen 2016.

Fribergs bok visar att innebörden av ett så vedertaget begrepp som demokrati har förändrats när det har utmanats. Men också att det kan förändras och att människors förväntningar på framtiden också bygger på vad som finns i samtiden. Att endast försvara något som anses hotat, låser framtiden vid här och nu.

Idéhistorikern Anders Burman är inne på samma resonemang och skriver att det som framtidsvisionerna gör bäst är att »vidga horisonten, göra det möjligt att se alternativ och ge kraft åt viljan att ändra rådande förhållanden« men att det måste finnas en förankring i det som är och det som har varit.

Står vi och stampar när vi tänker på demokrati i praktiken som enbart kopplat till den parlamentariska ordningen inom en nation? Kritiken mot globaliseringen, det så kallade öppna samhället och de friheter som det skulle föra med sig har till stor del uttryckts av arga och oroliga människor som känner maktlöshet inför sin situation. Precis som på 1930-talet kanaliseras mycket av frustrationen i en idé om samhörighet kring nationen, kring en etnisk grupp, kring ett enkelt vi. Tänk om detta »vi« istället skulle kunna vara något mycket större och något mycket mindre på samma gång?

Det är inte vart du råkar bli född, dina föräldrars ekonomiska situation eller någon annan lycklig eller olycklig omständighet som ska bestämma hur mycket rätt du har att fatta beslut. Det måste vara du. Där du lägger din tid, din energi och din kreativitet måste du också få vara delaktig. Så måste den lätt banala idén om demokratin omformuleras. Då fastnar vi inte i enkla nationalistiska, teknokratiska varianter av demokrati, då är det folkstyre på riktigt.

Socialistisk predikan
Göran Greider, poet

Den demokratiska socialismen

har en egen bergspredikan:

Av var och en efter förmåga

Åt var och en efter behov

Jag vet ingen som klarar att säga emot den

Den är självklar som en klar himmel

Denna bergspredikan kommer

inte från något högt berg

Den har inget hemland

Den kan uttalas på alla språk

Den utgår från gemenskapen

den som i dag tycks ha övergivit oss

Socialismens bergspredikan

är tidlös och universell

»Personkulten är inte en rörelse«
Yasmin Hussein, skribent

Det sägs att socialism funkar som bäst i folkrörelseform. Av folket och för folket. Det var bland annat det som skilde den svenska socialdemokratin från andra länder som införde statssocialism. I folkrörelsernas Sverige handlade man i kooperativ, lät barnen gå på sommarläger med Unga Örnar, var medlem i Socialdemokraterna och fick vid döden sin begravning skött av Fonus. Ett helt liv bland rörelserna.

Detta har förändrats genom åren. I dag lockar fackförbunden medlemmar genom individuella förmåner framför ideologi. Hos Sveriges största fackförbund Unionen erbjuds medlemmar i första hand karriärcoaching och sjukförsäkringar. Det är svårt att hitta något om värden som solidaritet och gemenskap. Spelar ideologi och rörelser roll i vår tid? För att svara på frågan kan man snabbt titta på Labours partiledare Jeremy Corbyn och masshysterin runt honom.

Det sades länge att Jeremy Corbyns främsta problem var hans valbarhet. Det är en sak att hålla med honom och stötta hans politiska riktning men en annan sak att tro han skulle kunna vinna nationella val. Det är skillnad mellan att följa hjärtat och vara realist. Tidigare Labourledaren och premiärministern Tony Blair var så trött på alla som pratade om att följa hjärtat att han skämtsamt föreslog hjärttransplantation som lösning. I ett rum fyllt med journalister sa Blair om Corbyns fans: »When people say, ‘My heart says I should really be with that politics’, well get a transplant because that’s just daft.«

Ändå valdes Jeremy Corbyn till partiledare hösten 2015. Han samlade över 250 000 röster vilket blev 59 procent, överlägset högst av alla kandidater. Trots att han har varit i parlamentet i över 32 år och var den äldsta kandidaten hade hans kampanj störst genomslag bland unga. Genom att knyta till sig personerna bakom Facebook-sidan Red Labour fick hans kampanj ordentligt snurr i sociala medier. Det startades hashtagar som #JezWeCan, en parafras på Barack Obamas berömda »Yes We Can«, Twitterkonton som Corbyn4Leader och genom Red Labour delades det dagligen ut populära mem. (En mem är en bild med ett budskap som snabbt delas av många. reds. anm).

En av de mest populära memen under partiledarkampanjen var en bild på Corbyn när han arresteras med ett plakat där det står »Defend the right to demonstrate against apartheid.« På delningsbilden står det: »You knew what he stood for then. You know what he stands for now. Jeremy 4 Labour Leader.«

En rörelse som vill omdana samhället kan inte stå och falla med sin ledare.

Engagemanget i sociala medier visade att det fanns en rörelse som fann hem. Runt Labour har det i många år funnits en frustrerad vänster som länge upplevt partiet för teknokratiskt och oförmöget att formulera ett trovärdigt ekonomiskt alternativ. New Labour hade förlorat sin stjärnglans. Genom Jeremy Corbyns partiledarkandidatur fann allt fler anledning att engagera sig partipolitiskt. Men räckte det verkligen med Corbyn? Framför allt, vad hade hänt om Jeremy Corbyn förlorat partiledarvalet? Vart hade alla tagit vägen?

En rörelse som vill omdana samhället kan inte stå och falla med sin ledare. Personkult är inte långsiktigt. Progressiva rörelsers styrka ligger i organisering och institutioner. Det räcker inte med att vara en proteströrelse på Twitter. Detta är en viktig insikt när arbetarrörelsen likt andra organisationer brottas med fallande anslutningsgrad. 2014 var 64 procent av arbetarna i Sverige med i facket. Det är ett problem att intresseorganisationer inte upplevs som relevanta. För facket är det ett problem för det försvagar löntagarna gentemot arbetsgivarna och för partierna är det ett problem för att den representativa demokratin bygger på att man nominerar medlemmar till folkvalda församlingar. Så är det hållbart när det verkar bli allt större fokus på person framför rörelse? Speciellt när vänsterns institutioner försvagas?

I fallet Jeremy Corbyn kan det ytligt sett verka som att han kom från ingenstans. Han fick tillräckligt med nomineringar för att kandidera och senare ett större genomslag jämfört med de andra kandidaterna. Men för att vinna Labours partiledarval krävs det stöd från tre grenar: parlamentsledamöter, facket och medlemmarna. Den första var en förutsättning för att kandidera men de andra två handlade om organisationsförändringar. Författaren Alex Nunns beskriver i sin bok The Candidate hur Jeremy Corbyn inte hade kunnat bli vald utan att partiet förändrat sin maktstruktur.

Under Ed Milibands tid tog partiet steg mot principen »en medlem, en röst« genom att ge större makt till medlemmar under partiledarval. Tidigare ägde parlamentsledamöter och fackmedlemmar en tredjedel av rösterna vid varje omgång under valen. Dessutom såg Labour till att ge registrerade supportrar möjligheten att gå med i partiet och rösta för tre pund. Utan denna omställning som gynnade medlemmarna i Labour hade Jeremy Corbyn haft svårt att bli vald. I kvoten nya medlemmar var det 84 procent som röstade på Corbyn och av det totala antalet medlemmar blev det 49,6 procent.  Tillströmningen av medlemmar till Labour bidrog även till att partiet nu är den största socialdemokratiska partiorganisationen i Europa.

Att ge medlemmar större makt attraherade fler till partipolitiken. Det spelade ingen roll att de hånades för att följa hjärtat eller för att de delade »töntiga« bilder på sin ledare. De engagerade sig för att de ville och inte för att de uppmanades följa något. Kanske är det det, och inte kulten kring Corbyn, som är läxan. Folkrörelsearbete är viktigt – även för vår samtid.

Detta är en text publicerad i #3-4 2017 av Magasinet Arena.