Vården används som migrationspolitik

I går onsdag debatterades två viktiga vårdrelaterade frågor: papperslösas rätt till vård samt borttagandet av kravet på sterilisering i samband med ändrad könstillhörighet. I den senare frågan har riksdagen tagit ställning i enlighet med internationella konventioner medan förslaget om papperslösas rätt till vård fortfarande strider mot etik och internationella åtaganden.

Förslaget som riksdagen nu ska besluta om är ett steg framåt: papperslösa barn ges rätt till vård på lika villkor som barn med papper. De vuxna papperslösa kommer inte längre att behöva betala helt pris för vård som inte kan anstå. Men fortfarande kan varken papperslösa eller de asylsökande vuxna söka förebyggande vård.

Låt mig ge ett exempel på ett scenario som kan uppstå: En 76-årig kvinna med typ 2-diabetes nekas regelbundna blodsockerkontroller på vårdcentralen. Det är ju förebyggande vård. Först när diabetesen har satt sig i fötterna och skapat svåra sår, eller försämrat synen, kan hon söka på akuten. Men då kan amputation av benet vara enda lösningen och kanske går inte synen att rädda. Ett amputerat ben kan vara priset för vår migrationspolitik.

Det liggande förslaget fortsätter att strida mot artikel 12 i FN-konventionen. I ett tillägg till artikeln tydliggörs åtagandet: Stater får inte begränsa vården, varken den preventiva eller akuta vården, för papperslösa och asylsökande. Det är därför det heter att vården är en mänsklig rättighet, det har ingenting med legal status att göra. År 2008 fick Sverige svidande kritik från Paul Hunt, FN-rapportör, för att vi inte gav vård på lika villkor. Denna kritik kvarstår ännu.

Frågan är också ett arbetsmiljöproblem för oss läkare och andra i sjukvården. Ska vi lyssna på våra etiska krav? Eller till en otydlig lagstiftning, som förvisso inte förbjuder oss att vårda, men som inte kräver det av oss? För de flesta av oss är det självklart att utan läkaretiken är vi inte läkare.

Hösten 2008 aviserade socialminister Göran Hägglund (KD) att en utredning skulle tillsättas. Den blev klar 31 maj 2011 under namnet Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet. Men denna utredning skickades aldrig på remissrunda, eftersom slutsatserna inte var i enlighet med vad politikerna ville ha. Och det senaste beslutsförslaget blev ju som bekant underkänt av remissinstanserna eftersom det leder till “en sjukvård präglad av godtycke och rättsosäkerhet”.

Det är tydligt att vården används som migrationspolitik. Miljöpartiet har slagit sig till ro alldeles för tidigt. Riv upp förslaget och gör nytt. Här behöver vi Miljöpartiet i opposition – inte i allians med regeringen.