ledare Det är inte fel med tyst diplomati. Ofta är det exakt rätt metod för att få någon fri. Men för Dawit Isaak har det nu gått 20 år. Utan resultat.

I samband med 20-årsdagen av attackerna mot World Trade Center slogs jag av hur mycket som hänt i världen sedan den dagen.
På den tiden hade George W Bush just blivit president i USA. Sedan dess har både Obama och Trump passerat.
I Sverige var Göran Persson statsminister och Reinfeldt hade inte ens tänkt tanken att samla de borgerliga partierna under ”alliansen”. Sverigedemokraterna satt inte i riksdagen. De flesta trodde inte ens att det var möjligt att de skulle komma in.
Facebook fanns inte för 20 år sedan, inget annat stort socialt medium heller, och de flesta fick fortfarande sina nyheter från tryckta tidningar.
Så ja, 20 år är en lång tid.
Själv har jag under de här åren blivit pappa till tre barn, flyttat från Stockholm till Flen och sedan till Eskilstuna, skiljt mig, haft nya relationer, gett ut böcker och bytt jobb flera gånger.
Tänk själva vad som hänt i era egna liv under de här åren.

Dawit Isaak har inte åtalats eller formellt anklagats för något.

Tänk sedan hur det hade varit att sitta i fängelse under samma tid. Isolerad från omvärlden, utan rätt att träffa dina barn eller din familj. I ett fängelse som beskrivs som ett helvete på jorden.
I 20 år.
Imorgon har Dawit Isaak, och flera andra journalister och oppositionella politiker, suttit fängslade i Eritrea under hela den perioden. De greps den 23 september 2001.
Dawit Isaak fick flyktingstatus i Sverige 1987 och blev svensk medborgare 1992. Efter Eritreas självständighet återvände han till landet för att arbeta som dramatiker och journalist.
2001 var han redaktör och journalist på den oberoende tidningen Setit, som publicerade ett brev från en grupp som kallas för G-15. Gruppen bestod av politiker och officerare som ville se en demokratisk utveckling, i opposition mot landets diktator Isaias Afewerki.
Därefter stängdes alla oberoende tidningar, många journalister fängslades, liksom alla i den så kallade G-15-gruppen.
Flera av dem sitter fortfarande i fängelse. Ingen har åtalats eller formellt anklagats för något. Afewerki har helt enkelt låst dörren och kastat bort nyckeln.

Inga ansträngningar att få honom fri har hittills lyckats. Just nu kommitté för att granska de svenska insatserna i hans fall, och i fallet med Gui Minhai i Kina. Det är ett viktigt arbete. Större delen av den svenska regeringens insatser har gjorts inom ramen för det man brukar kalla för ”tyst diplomati”, vilket innebär att det mesta har utspelats under stor sekretess, och det är därför omöjligt för någon utomstående att utvärdera arbetet.
Det är inte fel med tyst diplomati. Ofta är det exakt rätt metod för att få någon fri, både vid kidnappningsfall och när en regering sitter på andra sidan förhandlingsbordet.
Men i Dawit Isaaks fall har det gått 20 år. Och i Gui Minhais fall sex år.
Utan resultat.
Då borde det säga sig självt att insatserna måste granskas. Och att strategin kanske inte varit alldeles lyckad. Därför är kommitténs arbete viktigt, och måste så långt det är möjligt vara offentligt. Oroväckande då, att regeringen vill stärka sekretessen kring kommitténs arbete ytterligare. Allt material som redan är sekretessbelagt kommer fortfarande vara hemligt. Men nu vill regeringen även stärka sekretessen kring nya uppgifter.