fredagskrönikan Regeringen vill utöka sekretessen för den utredning som ska granska deras arbete för att få Dawit Isaak och Gui Minhai fria. Ett anmärkningsvärt och udda förslag, skriver Jonas Nordling.

Den exklusiva skara som läser denna kolumn regelbundet vet att jag har en förkärlek för sådant som inte direkt utspelas i det starkaste massmediala ljusskenet. Därför lockas jag alltid speciellt av pressmeddelanden som dyker upp på fredagseftermiddagar.

Likt det som kom från regeringen kl 16.51 förra fredagen, med den intresseväckande rubriken: Sekretess hos den kommission som inrättats för att granska arbetet med att uppnå frigivning av Dawit Isaak och Gui Minhai

Sekretess? I just dessa två fall? Det låter anmärkningsvärt.

Det visar sig att regeringen vill ”att uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretess hos den kommission som inrättats för att granska regeringens, Utrikesdepartementets och utlandsmyndigheternas arbete med att uppnå frigivning av Dawit Isaak och Gui Minhai”.

Och de föreslår att svensk lag ska utökas med en väldigt udda skrivning där sekretess ska gälla för:

den kommission som fått i uppdrag att granska regeringens, Utrikesdepartementets och utlandsmyndigheternas arbete med att uppnå frigivning av två svenska medborgare i utlandet (UD 2021:01) i dess verksamhet för sådan granskning, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Det känns inte som att tystnad och hemlighetsmakeri varit ett vinnande recept hittills i dessa två fall.

Låt oss backa bandet. Dawit Isaak och Gui Minhai är som bekant två svenska medborgare som båda två till synes fängslats på grund av sina publicistiska gärningar i Eritrea respektive Kina. Båda fallen har uppmärksammats stort genom åren; nästa vecka har det gått 20 år sedan Dawit Isaak fängslades. Gui Minhai har i sin tur varit frihetsberövad sedan 2015. Fallen har skapat mycket arbete för regeringen och UD, men i stort sett inga framgångar kan uppvisas. Detta är en av anledningarna till att riksdagen uppmanat regeringen att tillsätta en kommission för att granska vad som egentligen har gjorts i fallen. En sådan kommission tillsattes därför i somras.

Vi är många som engagerat oss i dessa fall genom åren, och som stött på frasen tyst diplomati närhelst saken har tagits upp med ansvariga statsråd och tjänstemän. Allt har omgärdats med tystnadsplikt, vilket för utomstående gjort det närmast omöjligt att förstå vad som pågår.

När nu en kommission ska granska dessa ärenden så öppnas förstås eventuellt sekretessbelagt material för utredaren. Dessutom lär ytterligare information tillkomma från enskilda. Och det är här problemet uppstår, enligt regeringen. Sekretessen gäller fortsatt för redan hemligt material, men inte uppgifter som kommissionen skaffar från enskilda. Dessa blir istället offentliga för vem som helst att begära ut. Regeringen anser dock att detta kan vara skadligt, inte minst för att det skulle kunna riskera läget för de två fängslade svenskarna. Och därför kom alltså det här lagförslaget förra fredagskvällen.

Jag vill tolka detta förslag välvilligt, och att regeringen i första hand gör detta för att skydda Dawit Isaak och Gui Minhai. Men det är ironiskt att Sverige i sitt arbete för två yttrandefrihetskämpar väljer att inskränka öppenheten. Och det är extra pikant att det sker trots att såväl Tidningsutgivarna (TU–Medier i Sverige) som Journalistförbundet motsätter sig denna ändring av lagen.

Det är svårt att inte fantisera om vilka uppgifter som kommissionen antas kunna få från ”enskilda” och som nu föranlett ett behov av utökad sekretesslagstiftning. Å andra sidan kommer vi aldrig kunna bedöma behovet av hemligstämpling om lagförslaget går igenom, det ligger liksom i sekretessens natur. Det känns dock inte som att tystnad och hemlighetsmakeri varit ett vinnande recept hittills i dessa två fall.

Regeringens förslag ska nu behandlas av lagrådet. Vi får se vad de säger om detta udda och anmärkningsvärda förslag.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena