Håkan A Bengtsson Foto: Jenny Lindahl

Håkans hörna Politiken förändras men sossehatet består, och verkar uppträda i ständigt nya former och sammanhang. Från den kyrkliga högern, över den politiska och till den yttersta vänsterkanten.

Vart tog idealet vägen som en gång du sa?
Vi skulle alla vara lika idag
Du skulle föra proletariatets kamp
Nu sitter du där som kommunalpamp!

Fy på sig Sosse, va du luktar skit
Fy på sig Sosse, va du luktar skit
Fy på sig Sosse, va du luktar skit
Fy på sig Sosse, va du luktar skit

Citat från Gudibrallans ”Sosse

 

Partier utan fiender har inte några vänner. Utan antipatier inga partier. Partierna vill genomföra sin politik, men också förhindra att motståndarna får sin vilja igenom.

Sverigedemokraterna placerades länge i karantän och har i sin tur alltid anklagat de ”kulturmarxistiska” liberalerna för att ha sålt ut nationen och den svenska kulturen. Högerpartiet var länge ett svagt och marginaliserat parti efter att ha hamnat på fel sida i kampen för demokratin och välfärden. Innan det blev ”moderat”.

Ja, det finns många slags antipatier och alla partier föraktas eller hatas väl av någon. Men störst av alla politiska antipatier är sossehatet. Det har djupa historiska rötter och kommer från flera olika håll. Det är, kort sagt, något speciellt med sossehatet.

Det finns förstås en tråd på Flashback ”för oss som hatar sossar”. För några år sedan attackerade en person i Uddevalla bilar, men bara röda bilar, samtidigt som han enligt polisen vrålade ut sitt sossehat. Han klamrade sig fast vid en av socialtjänstens nattpatrullers motorhuv innan han greps och fick sova ruset av sig.

Sverigedemokraternas och extremhögerns fixering vid sossarna är välkänd och väldokumenterad. I Almedalen såg jag att deras partiarbetare gick omkring med svarta t-shirts med något slags avståndstagande budskap om ”sossefeminismen”. Filmen om Socialdemokraternas historia, ”Ett folk, ett parti”, i förra valrörelsen var förstås ett flagrant exempel på skruvad historierevisionism.

Men att kristna hatade sossar var för mig helt obekant. Men jag uppmärksammades på det ”högkyrkliga sossehatet” av en text skriven Dag Sandahl, denna synodens Jan Myrdal, för ”Kyrklig samling”: ”Detta hat finns i sinnevärlden, det manifesteras och det är fullt begripligt.” Skälet ska vara att sossarna handfast marginaliserat högkyrkliga präster och drivit igenom en statskontrollerad kristendomstolkning. Sossarna beskrivs vidare som ”uniformerade”. Sandahl minns att på den gamla goda tiden kunde en S-kvinna ”skiljas från sin omgivning genom sin sossefrilla”. Hockeyfrilla har jag hör talas om. Men sossefrilla?

Dag Sandahl kunde inte skåda några vidare intellektuella socialdemokrater nuförtiden eftersom ”de flesta är sysselsatta med att utöva och hålla sig kvar vid Makten”.

Detta med sossarna som maktparti är en ständigt återkommande kritikpunkt, som nästan blivit en sanning. Samtidigt vill väl alla politiska partier utöva makt. Att vinna val och erövra makten är ett högst legitimt mål. Något vi väljare förväntar oss av de politiker vi röstat på.

Nu har Socialdemokraterna varit synnerligen framgångsrika i konsten att vinna val och regera det här jävla landet. Kritik mot ”maktpartiet” biter därför mer på sossarna än på andra partier.

Jag snubblar över några aktuella böcker som bekräftar detta. Antologin ”Socialdemokratins idéer” avslutas med en text av Timbros Svend Dahls text ”Ett maktparti söker en maktstrategi”. Boken ges ut Axess och Johnsonfamiljens stiftelse för ”allmännyttiga ändamål”, läs ”allmänborgerliga ändamål”.

Numera är det oftare arbetarrörelsen kritiker som lägger ut texten om socialdemokratins historia och idéer. Lotta Gröning kommer lagom till valet med en bok om Socialdemokraternas demokratisyn: ”Från folkhem till Facebook”, först nu när hon lämnat Socialdemokraterna för Liberalerna. Där skriver hon om ”Makten framför allt: Stefan Löfven utan rörelse”.

 

Redan 1964 konstaterade Herbert Tingsten att Socialdemokraterna hade ”en särställning, ett nästan magiskt försteg, i förhållande till andra partier, och för varje val blir denna ställning starkare. De andra partierna uppfattas som planeter, kretsande – förvisso icke enligt några fasta eller beräknande lagar – kring den socialdemokratiska solen”.

Riktigt så ser det väl inte ut på 2020-talet. De politiska partierna rör sig i allt mer oförutsägbara banor, och de är dessutom fler än på Tingstens tid. 60-talets socialdemokratiska hegemoni kom att utmanas från vänster och av den gröna vågen, sedan av nyliberalerna och de högerkonservativa. Inget består för evigt.

Sossehatet bottnar också i ett underliggande och bara ibland synliggjort klassförakt. Historiskt sett visade de maktägande misstro mot och demoniserade den folkliga mobilisering som arbetarrörelsen bars fram av. Den samlade ju människor med kort utbildning som ansågs illa rustade att bära det politiska ansvaret. Arbetarnas och deras organisationer framställdes som drivna av ett egenintresse, till skillnad från den tidens samhälleliga lilla elit, som ansåg sig se till hela ”samhällets intressen”, till nationens och monarkins bästa, och som ytterst försvarade den rådande ordningen och de hierarkier historien hade upprättat. Ända in i våra dagar är väl sossar lite för mycket ”vanligt folk”, för mycket dansband och för lite Rossini för att riktigt passa in i finrummen. Den kulturella hierarkin är en stark värderings- och graderingsstruktur. Jag drar mig till minnes att Ingvar Carlsson buades ut i Kungliga Tennishallen i Stockholm när han var statsminister.

Men sossehatet eller sosseföraktet kommer inte bara från höger. En vanligt förekommande kritik från det hållet är att Socialdemokraterna kan sälja ut sin själ för den politiska makten, att idéer och ideologi inte spelar någon riktig roll för detta lealösa och idélösa parti. En annan kritik går ut på att socialdemokraterna inte är beredda att kompromissa i olika slags förhandlingar. Många miljöpartister har gett uttryck för en besvikelse över att inte fått igenom tillräckligt mycket av sin egen politik. Det rör sig här kritik från två olika håll, som delvis är motsägelsefulla. Är sossarna både principlösa och principfasta förhandlare? Eller är det bara så att den långa regeringserfarenheten gjort sossarna till bättre förhandlare? Har Socialdemokraterna bättre sittfläsk och en förmåga och erfarenhet av att vänta ut sina motståndare och i slutändan få sin vilja igenom? Inte omöjligt.

En annan möjlig tolkning är att det finns en spänning mellan ”idealister” som håller hårt på sina principer och ”pragmatiker” som är beredda att laga efter läge. Sossarna har visserligen också sina idealister men i den praktiska politiken faller partiet ofta tillbaka på sitt pragmatiska DNA. Alla politiker får förr eller senare lära sig att kompromissa. Först inom sitt eget parti och sedan i de parlamentariska församlingarna. För att inte tala om de begränsningar verkligheten och oförutsedda händelser utgör under den politiska resans gång.

Socialdemokraterna har bara fått egen majoritet i två nationella val. Den första gången var 1940, men då var det krig och samlingsregering. Och efter 1968 bestod majoriteten bara i två år. Sant är förstås att Socialdemokraterna hade ett starkt förhandlingsläge och kunde lita på att SKP och VPK inte röstade emot olika välfärdsreformer. Men livet och politiken är inte svart eller vit. När det blir kompromisser och de två färgerna blandas blir det ofta lite grått, lite gråsossigt.

Men det finns ju också andra färger.

På vänsterkanten har kritiken om socialdemokratiska sveket förekommit i över hundra år. Lennart Fernström, känd från Fria tidningar och tidigare medlem i Miljöpartiet. skrev nyligen i tidningen Syre: ”Jag har aldrig gillat socialdemokratin. Eller det är en rejäl underdrift. Fram till att SD dök upp fanns det inget riksdagsparti som jag tyckte så genuint illa om.” I Arbetet undrade Gustaf Fridolin som satt i regeringen med Socialdemokraterna i drygt fyra år: ”Vad är det för sossemonster jag har varit med och skapat?” Det ska nog inte tolkas som att han bad om syndernas förlåtelse, för något han trodde sig ha skapat. Aftonbladets ledarskribent Zina Al-Dewany undrade för sin del om socialdemokraterna ”hatar sig själva”. Bottnar sossehatet kort sagt i socialdemokratiskt självförakt? Det var får man säga var en intressant vändning. Sossehatet tar sig en del outgrundliga uttryck.

Journalisten Bosse Lindquist tillhörde i ungdomen den frihetliga vänster som stod långt från de kommunistiska grupperna och sekterna. Men en sak hade de gemensamt: ”För oss alla gällde dock en sak – socialdemokratin och allt till höger om den var i våra ögon hopplöst komprometterad. Det var någon form av revolution som gällde.”

Möjligen är ändå aversionen, föraktet och hatet som starkast mellan de som står nära varandra, eller som en gång gjorde det. Martin Jonols skriver i ”Stalin på Östermalm” om sin morfar Gustav Johansson, som livet ut var trogen Moskva och i flera decennier en av de ledargestalterna i SKP, senare VPK. I ungdomen var Zäta Höglund Johanssons mentor och han följde med honom till det nya vänsterpartiet som sedan blev kommunistpartiet. Men Höglund återvände till Socialdemokraterna och återgick att vara en av de ledande ständigt oppositionella vänstersocialdemokraterna i Stockholm. Då blev han Gustav Johansson ”värsta hatobjekt”: ”Allt sådant föraktade min morfar i djupet av sitt hjärta. Vänstersossar var det värsta han visste. Framförallt vänstersossar som tidigare varit kommunister. I riksdagen kunde han småprata och skämta med ledamöter från högerpartiet men om han mötte en avhoppad kommunist på gatan vägrade han ibland att hälsa.”
Politiken förändras men sossehatet består, och verkar uppträda i ständigt nya former och sammanhang. Kanske ska Magdalena Andersson ändå vara tacksam för att sossehatet finns kvar, som en bekräftelse på att hennes parti fortfarande är något att räkna med. Den dag sossehatet dör ut har nog de politiska planeterna slutat cirkla runt den socialdemokratiska solen.

Om den inte har slocknat förstås.

 

Håkan A Bengtsson, är VD för Arenagruppen och ledarskribent på Dagens Arena