ledare Liberalerna riskerar att helt försvinna från politikens yta. Från att har varit ett vänsterparti i början av 1900-talet kan partiet nu bilda allians med SD. Det är en historiens ironi.

Liberalerna är i kris. Igen. Samtidigt som partiet nu står inför ett avgörande vägval. Igen.

Ja, de liberala alarmklockorna ringer. Opinionsstödet är uselt. Partiet djupt splittrat. En del av partiet vill för allt i världen inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Andra verkar vilja vända tillbaka till Allianssamarbetet och till vilket pris som helst slippa samarbeta med ”ärkefienden” Socialdemokraterna.

Efter valet 2018 röstade en knapp majoritet i partiet för Januariavtalet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Men sedan blev Nyamko Sabuni (som hade varit emot Januariavtalet) vald till partiledare. På alla ledande poster sitter nu de som stod på den förlorade sidan i den striden. Det hela kan tyckas motsägelsefullt för att inte säga schizofrent.

Sprickan i Liberalerna har inte kunnat överbryggas. Fortfarande är partiet delat och fraktionerna kvar i de gamla skyttegravarna från regeringsförhandlingarna efter förra valet. De som vill bryta upp från samarbetet har länge pressat partiledningen. De vill komma ”hem” till Alliansen, kosta vad det kosta vill. Och mot bakgrund av vikande väljarstöd och fallande medlemstal har Nyamko Sabuni uppenbarligen sett sig föranlåten att göra något. Hon har nu deklarerat att Liberalerna har för avsikt att lämna Januariavtalet om regeringens förslag om vidgad skyddsgrund för flyktingar inte dras tillbaka. Vilket hon menar skulle få budgetpolitiska följder så allvarliga att Liberalerna nu tycker att måttet är rågat. Det hela är förstås bara en förevändning. Rent av löjeväckande. I Januariavtalet står det dessutom att partierna ska verka för en humanitär skyddsgrund. Det är på sätt och vis också talande för hur mycket Liberalerna har förändrats att Sabuni är beredd att iscensätta en regeringskris för att flyktingmottagandet blir lite mer humant, med tanke på partiets tidigare liberala flyktingpolitiska arv.

Men det visade sig att Sabunis utspel om att lämna Januariavtalet var dåligt förankrat. Debatten i riksdagsgruppen verkar ha varit uppriven. Ett extra möte kommer att hållas under fredagen. Om Sabuni får stöd för sin linje när Liberalernas partistyrelse sammanträder lär Liberalerna lämna samarbetet med regeringen och om hon förlorar är frågan om hon kan sitta kvar som partiledare. Varken det ena eller andra framstår som ett attraktivt alternativ för ett parti i djup kris. En kommande regeringskris på den här frågan framstår som ett stort vågspel. Och om Sabuni avgår väntar kanske en ny uppslitande partiledarstrid. Om Liberalerna inte kommer överens om en intermistisk lösning som när Maria Leissner avgick och gruppledaren Lars Leijonborg tog över. Det är ett och ett halvt år innan nästa val. En sådan konflikt i detta läge är som att välja mellan pest eller kolera, en liberal mardröm, eller kanske bara ännu ett uttryck för Liberalernas självskadebeteende och möjligen ett slags politisk harakiri.

För att förstå varför Liberalerna hamnade här måste man nog förstå vad partiet en gång var och vad det blivit. Och hur det politiska landskapet förvandlats. Mittens rike har utvecklats till ett ingenmansland Liberalerna i hög grad lämnat. Liberalerna (Folkpartiet) har länge varit ett litet parti. Och mestadels befunnit sig i opposition. Men har ändå just genom sin position haft ett oproportionerligt stort inflytande i svensk politik. Liberalerna drev tillsammans med socialdemokraterna igenom den allmänna och lika rösträtten i hård strid med den konservativa högern i början av 1900-talet. Folkpartiet bejakade många välfärdsreformer. Samtidigt som motståndet mot ATP-reformen var ett historiskt misstag, vilket var inledningen på partiets långsiktiga tillbakagång. Dessförinnan var Folkpartiet det dominerande borgerliga partiet. Men på 60-talet tappade partiet mark men drev på för jämställdhet och demokrati i arbetslivet. Och omfamnade den generella välfärdspolitiken. Folkpartiet hade en tydlig profil när det kom till mänskliga rättigheter, en human flyktingpolitik och internationell solidaritet. Folkpartiet visade i praktisk politik solidaritet med utsatta grupper, och var särskilt engagerat för handikappades rättigheter och drev exempelvis igenom LSS-lagstiftningen.

Men det har blivit ett allt svagare och smalare parti. SCB ger en dyster bild av partiets läge och framtidsutsikter. Det finns bara en region där partiet når över fyraprocentsspärren och det är Stockholms kommun (5,4 procent). Men i alla andra inklusive Stockholms län hamnar partiet långt under fyraprocentsspärren. I hela riket var det bara tre procent som hade för avsikt att rösta liberalt om det vore val i dag. Men ett så svagt väljarstöd kanske det inte är meningsfullt att se till vad Liberalernas väljare tycker utan snarare vad som krävs för att vinna de väljare som övergett partiet, eller nya väljare. Men liberalismen finns lite överallt numera. Moderaterna har sina liberala drag, nedtonade i dag förstås. Även böndernas gamla intresseparti Centern betecknar sig numera som liberalt. Och kanske har Miljöpartiet sugit upp en och annan socialliberal i medelklassen som förr om åren hade röstat på det gamla Folkpartiet. En och annan vänsterliberal har under årens lopp funnit sin hemvist i socialdemokratin. I många rättighetsfrågor är vänsterpartister mer liberala än många liberaler.

Dilemmat för Liberalerna är att de som fortfarande röstat på partiet de senaste åren lutar mer åt höger än förr om åren, och har snarast Moderaterna som andrahandsval.

Den brännande frågan är: vilken ska Liberalernas politiska profil vara i dag? Den är inte alldeles enkel att fixera överhuvudtaget. Inte ens för partiet självt. Ett skäl är att partiet så länge varit en trogen spelare i Allianssamarbetet. Alliansen byggde på att Moderaterna skalade bort några av sina mest extrema förslag. Men samtidigt blev effekten att Liberalerna rörde sig högerut. Liberalerna accepterade att det var Reinfeldt och Borg som höll i taktpinnen. Flera tidigare liberala käpphästar övergavs. Alliansen var också mer än ett regeringssamarbete. Alliansen var nästan som ett parti med gemensamma program och ett genomgripande samarbete. Men medan Centern kom ur Alliansen starkare än tidigare har Liberalerna betalat ett synnerligen högt pris i form av vikande väljarstöd. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare i historien varit så samkörda som under de här åren. Med två tydliga block – en Allians mot de Rödgröna – var det inte mycket utrymme däremellan i det utrymme Liberalerna tidigare rätt framgångsrikt hade sicksackat sig fram i, och som genererat inflytande och politiska resultat. Partiet gjorde helt enkelt inte längre anspråk på att förhandla mellan höger och vänster, en gammal folkpartistisk paradgren. Men spelplanen ändrades när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Därmed öppnades en ny front i svensk politik som kommit att splittra svensk borgerlighet mitt itu. Och som särskilt delar Liberalerna, med känt resultat, eftersom partiet fortfarande velar och tvekar om hur partiet ska förhålla sig till Jimmie Åkesson.

Det var en händelse som såg ut som en tanke att Ulf Kristersson i veckans intervju i SVT i praktiken öppnade för samarbete med Sverigedemokraterna mer eller mindre fullt ut. Det underlättar inte för de i Liberalerna som vill bryta med regeringen. Ulf Kristersson har redan tidigare sagt att Alliansen i dess gamla form inte längre existerar. Och såväl Moderaterna som Kristdemokraterna har rört sig bort från liberalismen sedan förra valet. Dilemmat för Liberalerna är att de som fortfarande röstat på partiet de senaste åren lutar mer åt höger än förr om åren, och snarast har Moderaterna som andrahandsval. Hoppas Liberalerna på att broder fyra procent ska rädda kvar partiet i riksdagen och man överger samarbetet med Socialdemokraterna? Men att byta strategi och samarbetspartner hipp som happ på grumliga grunder brukar inte imponera på väljarna.

Mitten är en svår och flyktig plats. Särskilt så som politiken tagit gestalt de senaste åren. Men hur ser det ut framöver? I Danmark har Venstres tidigare partiledare Lars Løkke Rasmussen precis blivit politisk vilde med avsikt att bilda ett nytt mittenparti som ska samarbeta över blockgränserna. Och de tyska kristdemokraterna har valt en ny partiledare som lovar att fortsätta Angela Merkels mittenlinje. Och förresten har Donald Trump precis lämnat Vita huset.

I början av 1900-talet var Liberalerna det stora vänsterpartiet i opposition mot den maktägande högern som försökte mota demokratin i grind. Nu är frågan om detta parti ska teckna firma med Moderaterna och Kristdemokraterna, med Sverigedemokraterna som någon slags bifirma. I början av 2000-talet riskerar Liberalerna att helt försvinna från politikens yta. Det är en historiens ironi. En smått plågsam historia och en liberal tragedi av episka mått.