Uppdrag gransknings avslöjanden om olaglig skatteplanering bekräftar ett mönster där näringslivet sätter den egna moralen före samhällets. Samtidigt är det ett tecken på hyckleri. För var hade höjdare som Leif Östling varit utan den svenska välfärden?

När Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i söndagens Uppdrag granskning fick frågan varför han undviker att betala svensk skatt, genom ett lagligt men moraliskt tveksamt upplägg på Malta, svarade han: »vad fan får jag för pengarna?«.

Det är ett citat som riskerar att bli odödligt.

Förutom att det lett till krav på Östlings avgång trendar #vadfanfårjag på Twitter, kommentarerna i sociala medier är beska. Reaktionerna visar att skattemoralen sitter i ryggmärgen hos majoriteten av befolkningen.

För personer som likt Östling lever i sin egen bubbla kommer det säkert som en chock. Vilket i sin tur visar hur den växande klyftan mellan superrika och vanliga människor bidrar till att vi lever i helt olika verkligheter.

Det största offret för den nya paradisläckan verkar bli USA:s handelsminister Wilbur Ross. Även om han inte vad vi vet har brutit mot lagen, har han uppenbart gjort affärer i Ryssland som bryter mot USA:s ekonomiska sanktioner. Med tanke på att president Trump redan har problematiska kopplingar till Putins innersta krets, »de grå oligarkerna«, via sin familj och sin tidigare kampanjchef Paul Manafort, riskerar affären att slå hårt mot den skakiga administrationen.

Men även i Sverige, där de allra rikaste dessbättre inte tillhör storskurkarna när det gäller olaglig skatteplanering, får paradisläckan konsekvenser. 43 miljarder kronor gömda i skatteparadis och undandragna svensk beskattning är ingen struntsumma. Folk blir upprörda.

Jag räknar med att det blir omöjligt för Leif Östling att debattera skatter med någon trovärdighet.

Dessutom visar Östlings uttalande alltför pedagogiskt hur en liten privilegierad grupp svenskar tänker, och hur de rationaliserar ett beteende som går stick i stäv med samhällets värderingar. Östling backade och ursäktade sitt uttalande, men hur ångerfull är han — egentligen?

Jag räknar med att det blir omöjligt för Leif Östling, som ordförande för en av Sveriges viktigaste lobbyorganisationer, att debattera skatter med någon trovärdighet.

Bland de över 2 000 svenska namn som sägs finnas i paradisdokumenten hittar man också Elektas huvudägare, Larry Leksell, en miljardär som gillar att posera som filantrop och som ofta uttalar sig positivt om välfärdssamhället. Men uppenbarligen vill han själv inte vara med och bidra.

Som svar på frågan »vad fan får jag?« har Leif Östling redan fått en rad öronbedövande svar. Peter Franke på Värmlands Folkblad räknar upp de viktigaste: fri skolgång, gratis skolmat och två utbildningar på svenska elituniversitet som hade kostat byggarfamiljen från Luleå miljoner i vilket annat land som helst.

I själva verket är Leif Östling själv ett skolexempel på hur bra samhällskontraktet fungerar, när inte män som han själv jobbar på att underminera det.

Min fråga till Svenskt Näringslivs ordförande blir därför ganska enkel: var hade du själv befunnit dig i dag utan den svenska modellen?