Anders Jonsson

Fredagskrönika Hur mycket är 28,26 procent? Ja, det är lite mer än en fjärdedel, men långt under en tredjedel och väldigt långt från mer än hälften. Om man då vill fortsätta att regera måste man anpassa sig. Alternativet är att gå i opposition.

Det är så S-ledningen resonerat under den fyra månader långa regeringsbildningsprocessen. Resultatet ledde heller inte till några större konvulsioner i partistyrelse eller partidistrikt. Detta trots att det blivit en sanning att regeringen nu ska genomföra en borgerlig politik som den egentligen inte står för.

Den långsiktiga vinsten av att splittra de borgerliga och att få igenom något istället för inget alls vägde tyngst. Det är nästan rörande att höra de nya ministrarna nu i parti och minut intygar att de ska göra allt som står i deras makt för att hålla överenskommelsen och genomföra dess intentioner. De gör sitt bästa för att tvätta bort bilden av maktpartiet som kör över alla andra. Kanske har partiledningen till slut insett att S är ett parti som alla andra och att det kommer att krävas stora eftergifter för att permanent bryta blockpolitiken.

Kanske har partiledningen till slut insett att S är ett parti som alla andra. 

Problemet är att en sådan strategi kommer att få allt fler att undra vad partiet har för existensberättigande. Vad är meningen med föreningen? Det måste väl rimligen vara att driva samhället i en viss riktning. Om det blir för lealöst kommer en motreaktion och splittring.
Det är i det ljuset man ska se den nya S-föreningen Reformisterna och deras program för en radikal vänsterpolitik. Daniel Suhonen med flera skulle kanske hellre ha sett att S tagit klivit ut ur kanslihuset och försökt dra igång en mobiliserande vänsterrörelse á la Labour i Storbritannien under Jeremy Corbyn. En sådan utveckling skulle å andra sidan förmodligen leda till att Socialdemokraterna hamnade i ständig opposition.

Nu är det alltså Januariavtalet som gäller och frågan är hur uselt det är ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Kanske inte riktigt så illa som det framställts på sina håll.
Det ska äntligen bli en ny skattereform där skatten på arbete ska sänkas, vilket rimligen måste finansieras med höjd skatt på konsumtion, miljöförstöring och kapital. Även om inte de tidigare fastighets-, arvs- och förmögenhetskatterna kan återinföras exakt som de var måste det gå att hitta andra former att beskatta kapital hårdare och för att utjämna de växande skillnaderna i inkomster.

Med allt fler yngre och äldre som kräver stora pengar till utbildning, vård och omsorg kanske det rent av går att få en majoritet för att det samlade skatteuttaget måste höjas några procentenheter istället för att fortsätta att minska. Kommuner och landsting utlovas också fortsatta höjda statsbidrag i ”jämn takt” under mandatperioden.

Pensionerna kommer att höjas, barnfamiljerna får några ytterligare lediga dagar och att staten börjar låna upp pengar på ett nytt sätt genom ”gröna” obligationer kan ge möjligheter att få fart på offentliga investeringar. Bättre möjligheter till omskolning och kompetensutveckling och att det ska vara enklare att vara företagare samtidigt som trygghetssystemen för näringsidkare förbättras kan inte gärna en modern socialdemokrati vara emot. Kombinatörerna som hankar sig fram i enskilda firmor kombinerat med tillfälliga anställningar blir allt fler.
Satsningar på landsbygden, utbyggd infrastruktur, yrkesinriktad integration, åtgärder för att få fler bostäder, likvärdighet och bättre ordning i skolan och ökad kontroll för att komma åt betygsinflationen och en uppgörelse om den framtida migrationspolitiken välkomnas också säkert av de flesta tänkbara S-väljare.

Sedan finns saker som tredubblad RUT, omgjord arbetsrätt och Arbetsförmedling som varit svårare att svälja för S-förhandlarna. Men det mesta ska utredas och det kan gå att hitta godtagbara kompromisser. Och vad gör man om man har 28,26 procent och vill fortsätta att regera?

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.