ledare Vänsterpartiet satsar hårt på att utmana Socialdemokraterna om att locka arbetarväljare, samtidigt som ett splittrat LO visar tydligare motstånd mot Januariavtalet. Men trots svåra utmaningar har LO mer att förlora än att vinna på att klippa banden med S. 

Efter en tid av hårda interna spänningar – spänningar som för ovanlighetens skull kommit till uttryck i offentligheten – talar en samlad LO-styrelse allvarligt till Socialdemokraterna. Partiet måste sätta ökad jämlikhet först, även om det kommer i konflikt med januariavtalet. Här antyds också hur låsningarna mellan LO-förbunden kring hur LAS-förhandlingarna ska tas vidare skulle kunna lösas upp – man kan förhandla, men inte under hot om lagstiftning.

Huruvida LO skulle föredra en tydlig socialdemokratisk opposition till en moderatledd regering framför dagens S-administrerade liberala politik framgår inte, men klart är att arbetarfacken kräver en förändring. Det påminner om att förhållandet mellan LO och det parti man kallar sitt inte är statiskt och fritt från motsättningar. Just den facklig-politiska samverkan lär också bli ämne för debatt på sommarens LO-kongress – den har aldrig varit så ifrågasatt som den är nu, säger Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Arenas podd.

LO har sedan sin födelse sett klasskampen på arbetsplatserna som en del av den klasskamp som pågår i samhällets alla sfärer. Man är del av en större rörelse mot fåtalsvälde, ”för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati”, för att citera stadgarna. Där skiljer sig LO:s politiska ambitioner från TCO:s och Sacos. Det förklarar också centralorganisationernas skilda förhållningssätt till partipolitiken.

Att Socialdemokraterna ska lyssna på LO och att partiet ska prioritera att stärka arbetarklassens position är en bärande del av den facklig-politiska samverkan. Det är i kraft av denna relation LO kan tala med den auktoritet man nu gör på DN Debatt. Det är svårt att inte tro att Socialdemokraterna skulle segla iväg högerut om facket gav upp sina anspråk på partiet.

Här finns dock ett moment 22. För om partiet kan ta LO för givet finns likväl inget som tvingar det att hålla kursen. För att samverkan ska få den effekt facket önskar måste stödet vara villkorat.

Vänsterpartiet kanske kan vinna över några förtroendevalda, men kommer dessa kunna övertala sina arbetskamrater att inte rösta på Sverigedemokraterna?

En av socialdemokratins svagaste punkter är partiets ovilja att tänka i termer av mobilisering. Januariavtalet slöts för att undvika ett större ont. Men varför ska någon som under mandatperioden ondgör sig över urholkat anställningsskydd, marknadshyror eller sänkta skatter för höginkomsttagare engagera sig i Socialdemokraterna? Det kanske man kan förklara under en veckokurs på Runö, men dit kommer bara de allra mest engagerade.

Mycket riktigt går Vänsterpartiet nu på offensiven för att värva besvikna sossar. ”Det är vi som kommer vara det stora arbetarrörelsepartiet de här åren framöver”, säger partiledarkandidaten Nooshi Dadgostar.

En av socialdemokratins största tillgångar har å andra sidan varit förmågan att fånga upp både ideologiskt drivna reformister och breda löntagargrupper. S har, ur fackets perspektiv, varit både de förtroendevaldas och medlemmarnas parti. Vänsterpartiet kanske kan vinna över några förtroendevalda, men kommer dessa kunna övertala sina arbetskamrater att inte rösta på Sverigedemokraterna?

LO har mer att förlora än att vinna på att klippa banden till S. Och att ge något annat parti samma status faller på sin egen orimlighet – det förtroendefulla idéutbytet förutsätter att relationen är unik.

Men arbetarrörelsen måste göra anspråk på att mobilisera missnöjet med fåtalsvälde och ojämlikhet. LO kommer av allt att döma göra ett seriöst försök att fylla den rollen. Om de ska göra det i konflikt med den socialdemokratiskt ledda regeringen eller tillsammans med Socialdemokraterna hänger på huruvida de senare lyckas hitta ett sätt att agera som en progressiv kraft i riksdagen och i samhällsdebatten, med eller utan januariavtal.