Pär Salander

debatt Lars Adaktussons svar på min kritik av KD:s hållning i Israel–Palestina-konflikten överraskar inte. Min slutsats var att KD ger Israel fria händer. Den slutsatsen understryks av hans replik, skriver Pär Salander i en slutreplik.

Adaktusson inleder med att ifrågasätta min trovärdighet genom att påstå att det är Generalförsamlingen och inte Säkerhetsrådet som har tagit mer än 30 resolutioner som fördömer Israels agerande, men som Israel helt ignorerat. I Generalförsamlingen finns nämligen ”Israelhatande regimer” som inte bryr sig om människovärde, skriver Adaktusson (Dagens Arena 7/5).

Men, för det första: Det är Säkerhetsrådet som tagit de mer än 30 resolutionerna (le Monde Diplomatique, febr 2009). För det andra: Generalförsamlingen fattar beslut på enkel majoritet. Fälls Israel för människorättsbrott så styrs mer än hälften av närvarande länder således av ”Israelhatande regimer”, om vi får tro Adaktusson.

Sedan argumenterar han för nedläggning av FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA. Det gör han i motsats till EU, men tillsammans med Trump, Netanyahu och Sverigedemokraterna. Han upprepar KD:s cyniska argument att UNRWA permanentar flyktingstatus och ”verklighetsfrånvända krav på återvändande”. Men problemet för KD är nog själva existensen av UNRWA. Den talar nämligen om att det finns palestinska flyktingar och att Israel har ett ansvar. Det vill KD att världen skall glömma.

Adaktusson fortsätter med en egen historisk exposé där han upprepar sitt mantra att ansvaret för att det palestinska folkets oförrätter faller på det palestinska ledarskapet. De har ”förvägrat den egna befolkningen mänskliga rättigheter och fred”, inte minst genom att inte godkänna tidigare försök till fredsuppgörelser. Som dikterats av Israel och USA, borde han ha lagt till.

Som tidigare gör Adaktusson den misshandlade och fördrivna parten ansvarig för den dåliga stämningen. Man behöver inte idealisera PLO eller Hamas för att se det rättsvidriga i denna logik.

Vi hör i dag om hur Israel, trots FN:s påtryckningar, fortsätter denna expansion i det palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem.

Jag noterar att han inte kommenterar Säkerhetsrådets Resolution 2334 från 2016 som sammanfattar många tidigare tagna resolutioner där FN fördömer bosättningsexpansion, konfiskering av palestinsk mark, förstörande av hem och fördrivning av palestinier, allt i brott mot internationell lag.

Vi hör i dag om hur Israel, trots FN:s påtryckningar, fortsätter denna expansion i det palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem. Palestinska familjer som bott där i 60 år vräks från sina bostäder för att ersättas av judiska bosättare.

Jag noterar också att han inte kommenterar det jag skrev om att den israeliska människorättsorganisation B’Tselem nu betecknar Israel som en apartheidstat. För någon vecka sedan kom för övrigt även Human Rights Watch (HRW) fram till samma slutsats. Detta efter ambitiös granskning med beaktande av Apartheidkonventionen från 1973 och Romfördraget från 2002.

BDS-rörelsen i Israel (Boycott, Divestment, Sanctions) har inspirerats av motståndsrörelsen mot apartheid i Sydafrika för att få slut på förtrycket av palestinier. Budskapet är att världens länder måste agera i handling, inte bara i ord. Ekonomiska sanktioner var ett viktigt bidrag till att apartheid föll i Sydafrika.

Ärkebiskop emeritus Desmond Tutu, Sydafrikas ”moraliska samvete” besökte Israel 2002 och uttryckte då att han i behandlingen av palestinierna såg ”så mycket av hur vi hade det som svarta i Sydafrika”. Tutus kristna etik utgick från alla människors lika värde och solidaritet med de förtryckta. Adaktussons och KD:s etik tycks stanna vid vad som tjänar den judiska staten Israel. Den får fria händer.

 

Pär Salander, professor emeritus, Umeå