Ledare Gruvbolagen förväntas betala för rikedomarna de tar upp ur marken genom de anställdas löner. Som kommunen kan beskatta. Den modellen fungerar inte längre. 

What’s in it for us? 

Den frågan har människor som bor i bygderna kring byn Vittangi i Norrbotten ställt sig sedan det blev känt att det australiensiska gruvbolaget Talga planerar att öppna en kolgruva i området Nunasvaara. Området där Talga har provborrat ligger uppströms från Vittangi, några kilometer från den mäktiga Torneälven, en av Sveriges nationalälvar, som rinner förbi där på väg ut mot Bottenviken. Här vill Talga öppna ett gigantiskt dagbrott, och bryta 100 000 grafitmalm varje år i 25 år. Som tack lovar bolaget att anställa ett 60-tal personer. 

Dealen ser ut så här: gruvbolag betalar inget för det de utvinner mot att de skapar arbetstillfällen på plats. Trots att malmen som bryts ur gruvor eller dagbrott är borta ur Sveriges inre för alltid behöver företagen inte betala för den. Oavsett om det är statliga LKAB som plockar upp den, eller ett australiensiskt bolag som i Talgafallet. Gruvbolagen förväntas betala för rikedomarna de tar upp ur marken genom de anställdas löner. Som kommunen kan beskatta. 

Den här modellen fungerar inte längre. 

Några av de mest välbetalda tjänstemännen sitter i Stockholm. De betalar ingen inkomstskatt i Kiruna.

En anledning är att den skatt som kommunen kan ta ut är en platt skatt. Till skillnad från den statliga skatten som är högre för höginkomsttagare måste alla kommuninvånare betala lika många kronor per hundralapp i kommunalskatt, oavsett hur mycket de tjänar. Det gör att det är svårt att höja skatten, en skattehöjning drabbar ju ofrånkomligen kommunens låginkomsttagare värst. 

Men det är inte det enda problemet. Många av dem som jobbar i gruvan betalar ingen inkomstskatt alls. Ingen hade hört talas om ”Fly in, fly out” när Kiruna grundades kring den enorma malmfyndigheten i det idag till oigenkännlighet nedskrapade och urgröpta berget Kiirunavaara. Men idag räknar kommuner med att ett par tusen personer flygpendlar till Kiruna. De betalar skatt någon annanstans, de flyger bokstavligen talat bort med vinsterna från malmbrytningen. På samma sätt är det med LKAB:s ingenjörer, administratörer och chefer. Många av dem bor inte längre i Kiruna, utan på andra håll. Huvudkontoret för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, som alltså uppkallats efter berget i Kiruna, ligger i Luleå, och några av de mest välbetalda tjänstemännen sitter i World Trade Center på Kungsbron i Stockholm. De betalar ingen inkomstskatt i Kiruna. 

Andra skatter, som bolagsskatt och skatt på vinstutdelning, är statliga skatter, de går direkt till Stockholm, de med. 

I Kiruna räcker skatten inte till. Kommunen har skulder på 2,7 miljarder, bland annat för att en stor del av staden måste flyttas för att göra plats för gruvbrytningen. 

Kommunstyrelsens ordförande i Kiruna drar en självklar slutsats: det är inte rimligt att Kiruna levererar välfärd till resten av Sverige, medan de själva inte har råd med mjölk i skolmatsalarna. Så när Talga tidigare i år tryckte på för att regeringen skulle tvinga kommunen att anta en detaljplan så tappade Mats Taaveniku och de andra politikerna tålamodet, och avbröt hela planprocessen.

Det var helt rätt. 

Det är ett dåligt argument att den grafit som Talga ska bryta uppströms från Vittangi ska användas i batterier som behövs i den gröna omställningen. Dels är det inte givet att det är just fossilt kol som ska användas till batterierna, Stora Enso utvecklar just nu ett alternativt material med råvaror från skogen, men det viktigaste av allt är detta: just för att det handlar om den gröna omställningen är det avgörande att de nya jobben som växer fram är schysta jobb, som gynnar de människor och det lokalsamhälle som ska bära omställningen. 

Det gäller Tesla, och det måste gälla Talga.